Mellan åren 1867 och 1886 gjorde Giuseppe Verdi minst tre olika versioner av operan Don Carlos, med olika betoningar av budskapet. Nu kommer den frimodige operachefen i Köpenhamn, Kasper Bech Holten, med en ny tolkning, som postmodernt laborerar med referenser ur 2000-talet för att framhålla operans högaktuella teman.
Vi kastas in i en modern värld av självmordsbombare, k-pistbevakade flygplatser och stolta tv-reportage med bombflygsuppvisningar på nationaldagen. Det som skildras är den tidlösa konflikten mellan privata projekt och politisk handling, något som förvärras i ett land som har en inflytelserik statsreligion med maffialiknande ledare.
Bech Holtens Don Carlos utspelas i en nutida diktatur, vi är inhägnade bakom säkerhetsstängsel i en palatsenklav med totalitärt massiv arkitektur av scenografen Steffen Aarfing. Hela fondväggen är i varje akt målad med en dominerande bild: porträtt av den döde kung Carlos, upprorsscener med självständighetskämpar, storinkvisitorn med mera.
I detta slutna system utspelas en kamp mellan två starka figurer, vars uttolkare också är de konstnärligt ledande i föreställningen: Sten Byriels Storinkvisitor, en mässande intrigant gudfaderstyp med kors om halsen och väldigt mycket blod på sitt samvete. Den andre är Tommy Hakalas Rodrigo, en intellektuell frihetskämpe, som i ett Machiavelli-inspirerat dubbelspel offrar vänskap och egen karriär för att bryta den rådande politiska ordningen.
Deras motparter är Nicolai Schukoffs romantiske kronprins Don Carlos och den lika känslostyrde kungen, Stephen Millings rörande kärlekskranke och handlingsförlamade kung Filip II. Far och son slåss om samma kvinna, den franskättade drottning Elisabeth, som egentligen bara är en utrikespolitisk bricka för att säkra goda relationer med Frankrike. Carlos är en omogen drömmare som vill fly med henne eller patetiskt begå självmord. Efter en idiotisk statskupp blir han inspärrad av kungen, officiellt på politiska grunder men egentligen för att pappan vill ha sonen-rivalen ur spel.
Iréne Theorin gör ett djupt gripande porträtt av drottning Elisabeth som mest är nostalgisk för Frankrike och dess folk och därför inte vågar bejaka några verkliga känslor.
Michael Schønwandt i orkesterdiket tar däremot ut hela känsloregistret när så behövs, eller betonar Verdis ironi i makthavarnas bombastiska utspel och kyrkomännens påklistrade allvar. Schønwandt har en nära kontakt med sina musiker, får dem att växla tvärt mellan total tystnad och tunga dramatiska markörer. Ibland får musiken växa på bekostnad av sångarna, men så rymmer den ofta fler dramatiska nivåer än själva librettot, och då förs vi ju bara djupare in i denna våldsamt privatpolitiska tragedi.
