Konsten och kärleken. Det är konstanterna även i Anna Petterssons egensinniga regi av Måsen med premiär igår på Hipp. Roller har strukits, speltiden kortats, men drömmarna om konsten består medan kärleken förgår eller förgör.
Det är lika bra att säga det nu: Petterssons fräcka dialektik mellan scen och salong – här vrids åtskilliga publikhuvuden närmare 180 grader i aktörernas entréer – och läckra lekar med ridåns makt, eller rampens plats för korta mellanspel, ja hela hennes konstnärliga medvetenhet och basalt leende teatralitet motsvaras av den visuellt begåvade och mångfacetterade trion: Lena Lindgren (kostym), Nina Fransson (scenografi) och Sven-Erik Andersson (ljus). Utan att varken avvisa det tidstypiska eller vara slaviskt trogen den traditionella Tjechov-tolkningens attiraljer och rekvisita har uppsättningen blivit en fröjd för ögat.

Det är faktiskt inte varje dag man blir så överväldigat övertygad om att stor konst också utspelas bakom kulisserna, medelst händer och hantverkare, hypermodern teknik och bildmässiga visioner. Se bara glaset som samtidigt speglar. Kristallkronan som faller. Eller leken med teatern som sådan, inklusive dess traderade illusionsnummer: de bägge dörrkulisserna, lika lustiga som nödvändiga. Vuxna karlar kan bli fnissiga för mindre.
Och om teaterdivan, ”hennes Nåd” Arkadina i Katarina Lundgren-Huggs gestaltning möjligen saknar viss rollpondus, och bitter djävulskap, så blir hennes experimentellt författande och mot den hävdvunna kulturmakten rebelliske son Konstantin (Hannes Meidal) här en lika desperat som undflyende Hamlet-figur. Men deras gemensamma bandage-scen är förmodligen kvällens skälvande clou!

Erik Olsson är som mesig och fattig byskollärare kanske den ende som på riktigt älskar någon, låt vara bara ”lillen” som han har med Ellen Fostis olyckliga Masja, vars längtan lågar så intensivt (och förgäves) efter Konstantin att själva hennes mor (Li Brådhe) för ett ögonblick går koppler-skans ärenden. Brådhes förvaltarhustru har i sin tur – och medan livet runnit bort – med viss framgång trånat efter läkaren (Håkan Paaske).

Ja, det är för tragiskt och lustigt hos Tjechov – antingen är hjärtat förkalkat eller fel-
inställt. Uttrycken för kärlek blir liksom konstens irrbloss snarare vägar bort från just kärleken, in i egoismen. Men trots att Fredrik Gunnarsons Trigorin egentligen bara förmår vara genom litteraturen, och hos Karin Lithmans Nina mera än samspel finner stoff, så kan man nog en smula hoppas på deras förälskelse, eller åtminstone hennes – ingen lever och mognar mänskligt under premiärkvällen som Nina.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se