En av de mer grannlaga uppgifterna vad gäller valen av pjäs för teaterhögskolans avgångsstudenter är förstås att hitta ett stycke som har en rimlig och någorlunda demokratisk balans mellan de olika rollerna. Detta har man genom årens lopp löst på olika sätt, vid något tillfälle rentav genom att i dramer med förhållandevis få roller låta flera skådespelare simultant gestalta en och samma figur.
I årets stora diplomföreställning för de snart nybakade skådespelarna vid Malmö teaterhögskola har man löst problemet med rollfördelningen med ett rejält alexanderhugg. Den absurdistiske frontfiguren Eugène Ionescos sena pjäs Dödens triumf (Jeux de massacre) innehåller nämligen över hundra roller, vilket förstås också leder till den uppenbara risken att de enskilda skådespelarna försvinner i tumultet. Logistiskt ordnar det sig här genom att de allra flesta rollfigurer dör efterhand och att nya ständigt tillkommer mellan snabba smink- och kostymbyten i kulisserna.

Dramastycket handlar om en stad som har drabbats av en mystisk farsot som resulterar i att människor helt sonika faller döda ner. För att hindra smittan från att spridas isoleras staden från yttervärlden, vilket snart leder till dödsångest, anklagelser och kannibalism. Så ser tillvaron ut hos en djupt pessimistisk dramatiker vars världsbild framför allt genomsyras av människors krampaktiga oförmåga att kommunicera med varandra.
Den gestaltningsmässiga bredd och spets med vilka eleverna emellertid ger uttryck för denna omöjliga kommunikation är bara en av flera spännande paradoxer i regissör Richard Turpins groteska och apokalyptiska fars till uppsättning. I stället för kommunikation alltså ett mekaniskt babblande och fysiska utfall utan logik eller konsekvenser, allt tryfferat med den lika beska som hejdlösa humor som gör Ionescos ”antiteater” till en serie burleska tablåer om livets brist på verklig substans.

Pjäsen, mindre bekant och spelad än Stolarna, Noshörningen och Den skalliga sångerskan (som av en händelse också spelas i Malmö just nu), är hur som helst en fullträff.
En sådan på ytan formlös dramatik kräver också en rejäl dos scenisk hantverksskicklighet av sina utövare, och skådespelarna på Bryggeriteatern levererar.
Litteraturkritikern och essäisten Torsten Ekbom har en gång beklagat sig över att Ionescos absurdistiska stil har blivit ”så etablerad och fått så många efterföljare och imitatörer att originalet knappast längre går att rekonstruera”. Och även om uppsättningen i viss utsträckning går i ”Monty Python”-fällan, har de elva eleverna för den skull inte på någon punkt tagit lätt på uppgiften eller förringat dramatikerns existentialistiska klangbotten som någonstans ändå sjunger livets snarare än dödens lov.