ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Alban Lendorf och Susanne Grinder. Foto: Costin Radu
Alban Lendorf och Susanne Grinder. Foto: Costin Radu

Elektrisk erotik

ANNONS:
Balett

KAMELIADAMEN I Musik: Fréderic Chopin I Koreografi: John Neumeier I Det Kongelige Teater, Köpenhamn

Visa merVisa mindre

ANDERS E LARSSON ser Kameliadamen i Köpenhamn.

Lätt löjlig historia, om sanningen ska fram – den om horan med det stora hjärtat som blir kär på riktigt. Inget löjligt i äkta känslor, de kommer ju när de kommer, utan fånigheten dyker upp när historien förflyttas till scen, bioduk och boksidor. Kan tänkas att hora/madonna-perspektiv och möjligheten till guldsalongskantad erotik kittlar den manliga (?) skaparlusten.

Men intrigens utformning i all ära, i slutänden hänger allt på iscensättningen. I filmerna Pretty woman och Moulin Rouge blev resultatet tramsigt respektive smart underhållande, medan det i Verdis opera La Traviata mest låter skönt.

Alexandre Dumas den yngres nedtecknade och självupplevda berättelse från 1848 – Kameliadamen, om hans förälskelse i och senare förlust av en eskortflicka - förvandlades 1978 till en balett av John Neumeier.

Denne amerikanskfödde men mestadels i Tyskland verksamme dansare och koreograf har inriktat sig på att koreografera litterärt stoff och sätta berättelsen i fokus, vilket betyder färre showstoppande uppvisningar, enligt rysk modell, och tydligare karaktärsgestaltning.

 

Tre akter och tre timmar – inklusive obligatoriskt stående publik varje gång drottning Margrethe II äntrar sin loge – varade fredagens Danmarkspremiär av Neumeiers Kamelia-version. En helt igenom urprofessionell uppsättning med frasande och djupverkande scenografi-, kostym- och ljusarbete. Och med mer dramatisk hetta i slutet än i början.

De stora ensemblescenerna myllrar effektivt, men blickarna leds hela tiden mot kärleksparet Marguerite (Susanne Grinder) och Armand (Alban Lendorf) och hur deras förhållande utvecklas. En helaftonsbalett kräver så klart flexande av både stora och små muskler för att hitta sin dynamik. Men den verkliga spänningen uppstår i Grinders och Lendorfs pas de deuxer: i första aktens parningslek retas och stångas de, lägger sig platt på marken framför varandra. I tredje akten, när de återses efter diverse trubbel, utförs rörelserna med en erotisk agenda.

I de här danserna tänder paret tillsammans med Chopins pianomusik ett sugande känsloskimmer.

Mejla Skriv ut
Rätta text- och faktafel
Anmäl till Pressombudsmannen
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
ANNONS:
Mest lästa om kultur
ANNONS:
Fler mest lästa om kultur
ANNONS:
MITT EXPRESSEN - FÖR INLOGGADE
ANNONS:
ANNONS:

Rapportera textfel

Tack för att du hjälper oss att rätta fel. Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel. Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Felaktigt mejl
Du måste fylla i en kommentar: