Italienarna har haft all anledning att lära känna Pier Paolo Pasolini på fler sätt än genom böckerna och filmerna. Och det verkar som att  man först nu har börjat lyssna på vad han faktiskt talade om: rättvisa och förståelse för det okända, för det oerhörda. 
Italien genomgår nu ännu en turbulent period, full av misstänksamhet, främlingshat och nästintill komisk populism och där  kan Pasolinis röst förklara. Där kan hans texter tydliggöra vad som händer, och varför det händer.

En av de mest uppmärksammade filmerna under årets filmfestival i Venedig var Pier Paolo Pasolinis essäfilm La Rabbia (Ilskan), nu i Giuseppe Bertoluccis version, som gjorts om för att återställa  filmen till sin ursprungliga form.
Filmen visades för första gången 1963, först tänkt som en samtidskommentar (eller framtidskommentar) till det politiska och sociala läget i världen och framför allt Italien. Men riktigt så blev det inte: under det långsamt framskridande arbetet med filmen passade producenten Gastone Ferranti på att förvandla den till något helt annat, där två motsatta doktriner med ett vänster-höger-journalistiskt perspektiv skulle få utgöra en kritisk balanskraft.
Detta upprörde naturligtvis Pasolini, men han övertalades till att låta journalisten och kåsören Giovannino Guareschi stå för andra halvan av filmen, en halva som mycket kom att handla om marxisthån och försvar av franska övergrepp i Algeriet.
Båda delarna bygger på arkivfilmer från femtiotalets smälthärdar; Afrika, Korea, Kuba och för Pasolinis del nästintill profetiska iakttagelser av vad Italien är på väg att bli. En ny fascism, fast i andra kläder, har visat sig. Kriget skylls på den fattiga, och arbetsgivaren flirtar med arbetaren för att förleda honom till ett liv som slav: det räcker med att ge arbetaren en känsla av värdighet, eftersom han vet att han inte förtjänar någon. Kyrkan går nu borgarnas ärenden. Och så vidare.

Pasolinis ursprungliga material har legat undanskymt i 45 år, och det är alltså först nu någon gör slag i saken. Kanske har det att göra med att italienarnas samvete nu börjar vackla, kanske för att premiärminister Silvio Berlusconi kommenderar ut soldater till invandrartäta ”problemområden”, och registrerar romer som om vår historia aldrig någonsin upplevt något liknande tidigare. Man kan bli oerhört förvånad över vad som händer i Rom i dag; man kan fråga sig varför det italienska folket ger Berlusconi sitt förtroende, makten över deras liv och tillåtelsen att sabotera Italiens redan fragila omdöme, gång på gång. Och det blir aldrig bra. Det blir aldrig rent, aldrig ödmjukt. Hade Pasolini levt i dag skulle Berlusconi förmodligen inte sitta vid makten. Det är kanske i sig en anledning till att det i dag inte heller finns någon arvtagare till Pasolini. Så farlig är sanningen.

David Uppgren
kultur@kvp.se

Fotnot: David Uppgren är författare, bosatt i Malmö, och debuterar inom kort med diktsamlingen Ljusrepubliken på Norstedts förlag.