Så kom då turen till Leos Janceks opera Jenufa på Malmö-operan. Väntan har känts lång sedan uppsättningarna under nittiotalet i Köpenhamn och Göteborg. Jenufa är nämligen ett både lättillgängligt och modernt verk med alla operaingredienser som behövs och dessutom ett högst personligt genombrottsverk.
Den förtjänar en bredare publik här i norr.
I Malmöuppsättningen betonas att operan står på tröskeln till moderniteten. Leslie Travers scenografi och kostym bildar en tablå i tre delar, där första aktens bondesamhälle bokstavligen är på väg att tippa. Rostiga järnbalkar och dystra moln signalerar ett förestående sammanbrott stick i stäv med vanan att göra första akten ljus och förhoppningsfull, som en spegling av Jenufas framtidsdrömmar.
Och eftersom Orpha Phelans regi delvis bygger på stillbilder där sångarna sjunger halvt till sig själva tenderar inledningen att bli en smula trevande.
Erika Sunnegårdhs Jenufa ser så späd ut. Hennes tolkning tecknar en enkel flicka med kraft nog att bära vad som helst, en kraft som speglas mer i rösten än aktionen: Vokalt är hon stöpt i en enda avrundad men obändig form. När hon lämnar sitt lugna mezzoforte flammar det till, gärna i höjdtonerna som leder från eller till operans verkliga huvudroll, klockerskan Buryjovka i Gitta-Maria Sjöbergs dynamiska gestaltning.

De kluvna är de mest intressanta. Inte de som sjunger vackrast. Sjöberg, som gjorde Jenufarollen i Köpenhamn, ger nu styvmoderns självrannsakan efter barnamordet en stark och kännbar röst.
I en uppsättning med allmänt stora avstånd blir scenen där hon brottas med Joachim Bäckströms Steva streberaktig men ändå en pojke under sitt kaxiga legatoflöde operans första riktiga pulshöjare.
Daniel Franks Laca ruvar på sin äkta kärlek under lugg. Sunnegårdhs avspisande är såpass milt att man kan tänka sig honom som rival redan från början. Det ger inte samma dramatiska stegring som när Laca får kämpa ända in till målsnöret, men å andra sidan är slutbilden hans:
När den moderna staden tornar upp sig med löften om ett nytt liv, bortom rädslan för den religiöst färgade domen från omgivningen, är det Laca som tar initiativet.
Och Franks röst har tillräcklig lyrisk sprängkraft för att bära.
Från orkesterdiket strömmar en blandning av Dvoráks ljus och ryskt krut, för att nu försöka fånga Janáceks säregna och slaviskt förankrade tonspråk i flykten.
Dessa märkliga upprepningar som alstrar energi och ibland briserar i ljus. Det gör inget att styrkenivåerna hoppar lite.

För vi är inte bortskämda med operaföreställningar som lyckas ge ett samhälleligt perspektiv på individernas lidande utan att trixa till det.
Vi är inte bortskämda med tonsättare som kan gräva i dödsallvarliga teman och ändå låta ett hoppingivande ljus strömma upp genom musiken.

Matti Edén
kultur@kvp.se