Kombinera Europas politiska och sociala förvirring med dess språklöshet och moraliska upplösning, och man har ett fruktbart dramatiskt stoff att ösa ur. Snart sagt varje teater med självaktning spelar då och då den tyske dramatikern Roland Schimmelpfennigs samtidspjäser, ungefär som man för ett par decennier sedan inte klarade sig utan Botho Strauss seismografiska skärskådan av västvärldens existentiella isolering och sterila känslolandskap.

Härom året satte Helsingborgs Stadsteater och Melanie Mederlind upp Schimmelpfennigs närmast surrealistiskt skruvade drama Kvinnan från förr, och nu spelas hans Den gyllene draken på samma scen i konstnärlige ledaren Anna Novovics regi (den fjärde svenska uppsättningen av pjäsen det senaste året!).

Distanseringseffekterna och den excessiva absurdismen är legio även här, vilket man blir varse redan när man närmar sig Lillan som från foajé till salong av Steffen Aarfing klätts ut till en vulgärt rödskimrande kina-thai-restaurang med kinesiska lyktor i taket och muzak ur högtalarna. Såväl den fasta scenbilden – ett långt och brett catwalkliknande podium omgivet av asiatiskt kitschiga planscher – som de fem aktörernas manierade spelstil framhäver omedelbart pjäsens gränslösa verfremdung.

Under drygt två timmars flygande scenbyten, ständiga perspektivförskjutningar och ideliga identitetsskiften rullas dramats bisarra och brutala historia upp. Vi befinner oss i en helt vanlig fastighet någonstans i Europa, där restaurangen Den gyllene draken huserar på bottenplan. I lägenheterna ovanför bor ett par flygvärdinnor, en farfar och hans barnbarn, mannen i den randiga skjortan och några till, som alla är stamgäster på det taffliga lokuset. Det är ett dystert flätverk av historier som här löst förs samman i punktbelysta groteska och våldsamma scener, allt mot bakgrund av globaliserade fenomen som papperslösa flyktingar, trafficking och allmän social och mental ohälsa.

Eftersom indignationen som dramatiskt uttryck är ett trubbigt instrument berättas det här med överdrifter, braskande distanseringseffekter och förvrängda skratt, och där scenhänvisningar rentav är inbakade i replikerna.

Att vi befinner oss långt från den psykologiska realismen och identifikationsteatern säger sig alltså självt i det här stycket som ansträngt sig till det yttersta för att ge sin publik en total dekonstruktion av vår mörka samtid.

På kuppen riskerar man att med sin "lekfullhet" distansera samma publik från det dramatiska stoffet, och detta hur dugliga skådespelarna (Petra Fransson, Michalis Koutsogiannakis, Robert Olofsson, Rafael Pettersson och Inga Ålenius) än må vara.

Martin Lagerholm

kultur@kvp.se