Tanken på att spinna intrigtråden utifrån idén om att människan består av en kropp och själ som kan separeras, är inte alltför vanlig på svenska teaterscener.
Särskilt inte om huvudpersonen rollbesätts av två skådespelare - en som själen och en som kroppen - för att sedan låta de tu möta varandra.
Huvudpersonen möter med andra ord sig själv, när den yttre och inre verkligheten vandrar sida vid sida på scenen.
Det här är en föreställning som letar sig bortom talteaterns traditionella praktik, där ordduellerna är främsta källa till insikt och framåtrörelse, och lutar sig tungt mot musik- och ljudlandskap, mot ett poetiskt intuitivt stämningsskapande och koreograferade passager.
Därmed inte sagt att det som sägs skulle vara höljt i metaforiskt dunkel - nej, dialogen är nog så klar och redig, situationerna tydligt igenkännliga.
Det är bara det att andningen, anslaget, hämtas från andra kulturella sfärer där det outtalade, den väsensfyllda mystiken, intar en mycket större roll.
"Jag har tappat mitt id-kort", säger den 20-årige Farhad (Kardo Razzazi), "jag har förlorat min själ", fyller Farhad den äldre (Håkan Paaske) i. Paaske är pjäsens berättare, tillika huvudpersonen Farhads kroppsliga del, Razzazi - Farhads själ - gestaltar berättelsen om hur han tvingades fly från Afghanistan och gå i fransk exil.

Splittring, rädsla och våld är den treklang som formar föreställningens grundackord. Bebe Risenfors musik (som han själv framför live ihop med Henriette Groth) rullar ut den dramatiska matta som ensemblen står på.
Masoud Mohammadi gör sjungande, suggestiva inpass på kurdiska, medan Nadin Al Khalidi (i rollen som Mahnaz, den 20-åriga kvinna som hjälper Farhad när han slagits halvt ihjäl av soldater) sjunger på svenska.
Förutom trovärdigt påfrestande misshandelssekvenser med Farhad och soldaterna - som dammande äger rum mitt framför fötterna på publiken - är pulsen mestadels eftertänksamt återhållen. I de många starka spelscenerna får saker ta sin tid att utvecklas.

Tajtast av de dansnummer som bryter in i handlingen är den återblick i vilken Farhad (Razzazi), hans bästa vän Enayat (Marvin Spahi) och ytterligare en polare (Ronni Morgen-stjerne) i ungdomlig fylla flippar ut till The Doors Break on through på Kabuls gator.
I andra änden av intensitetsskalan möts Yahya (Max Ivarsson), Mahnaz nioårige son, och Razzazis Farhad i en fin scen: eftersom Yahya så gärna vill att den plötsligt uppdykande Farhad ska vara hans pappa (som är död), går Farhad med på det - "bara för en stund", som Yahya säger.

Det är svårt att lyckas sy ihop en övertygande helhet när olika uttryckssätt blandas, som i Jag är drømmarnas labyrint.
Överlag måste det sägas att man har lyckats mycket väl.
Säkerligen beroende på den poetiska verkningsfulla grundtonen: "Farfar berättade ofta, att enligt den lärde mannen Damollah Said Mostafa lämnar själen kroppen när vi sover, och om vi vaknar innan själen har återvänt är vi dömda att leva i en mardröm."

Anders E Larsson
kultur@kvp.se