Debuterande långfilmsregissörer finns det gott om på festivalen, vilket skapar en känsla av friskhet som blåser ända in i den prestigefyllda nordiska huvudtävlingen, där två av de åtta långfilmerna är förstlingsverk. Dessutom är två av de övriga filmerna gjorda av regissörer med endast en respektive två filmer bakom sig.
Sedan 2007 finns också en särskild tävling för första- eller andragångsregissörer, Ingmar Bergmans internationella debutpris, och ovanpå detta ska läggas den allmänna debutsektionens dryga 30 filmer. Gott om potentiell vitalitet, med andra ord.

I och med Lisa Aschans Apflickorna (deltar i huvudtävlan) samt Johan Lundborgs och Johan Storms Isolerad (festivalens avslutningsfilm) har de två sista produktionerna i Svenska Filminstitutets fem filmer stora Rookiesatsning på nya regissörer premiärvisats. Isolerad kan sägas vara ett klart godkänt alster inom skräckthrillergenren.
Värt att notera i Apflickorna är det för svensk film ovanligt omsorgsfulla ljudarbetet, något Aschans film har gemensamt med en av de andra filmerna i nordiska tävlingen – de skånska regissörerna Martin Jerns och Emil Larssons tredje långfilm Odjuret.
Båda filmerna rullar upp underliggande, oroliga aningar som förr eller senare måste få sin förlösning; det alltför explicita hålls i schack bland de voltigeutövande Emma och Cassandra i Apflickorna, medan frustrationen hos Odjurets socialklassmässigt lågt stående huvudperson Kim omvandlas i ödesdiger handlingskraft. Det är rent av så att filmernas ljuddesign bitvis är identisk: utdragna, låga borduner trycker på atmosfärljuden inifrån, för att senare kontrasteras mot slamrigt röj.
Odjuret och Apflickorna anpassar formen till innehållet: I Odjuret skildras den råtrista landsbygdsmiljön med dokumentärrealistisk rörlighet – i Apflickorna lämnar de rena, mer stramt strukturerade kompositionerna fältet fritt för det subtilt psykologiska maktspelet mellan rollfigurerna.

En till största delen underspelad vandring mot katastrofen, skildrad mot bilder av kanadensisk glesbygdsnatur och småstadsliv, pågår i Ryan Redfords Oliver Sherman. I kammarspelets form tar sig ett krigs traumatiserande effekter rakt in i kärnfamiljens kök, när den socialt missanpassade veteranen Sherman besöker en soldatkompis från förr som nu är familjefar.
En annan som kämpar med återanpassningen är exfången Angèle i franska Alix Delaportes Angèle and Tony. Utmärkt skådespeleri driver filmens trevande relationsutveckling framåt – inte minst av Clotilde Hesme, som inkapslar sin karaktärs osäkerhet inför världens blickar i ett hukande kroppsspråk.
Sett i förhållande till den problematik som återvändandet till verkligheten innebär för de före detta internerna Kim (i Odjuret) och Angèle, och för krigsveteranen Sherman, är det nog enklare för Jorge i uruguayanske Federico Veirojs A useful life.
När Montevideos cinematek förlorar anslagen, och Jorge efter 25 års tjänst måste lämna den filmiska verklighetsflykten, sker det med ett svartvitt foto fyllt av vemod – men det är ett vemod som för Jorge innebär nya kontaktytor; livet som han hittills bara sett på den vita duken blir nu hans att erövra.

Grekiska Athina Rachel Tsangaris andra långfilm Attenberg (som jag skrev om i en tidigare festivalrapport), där huvudpersonen hämtar beteendehjälp från djurprogram på tv, tycks understryka ett primalt intresse hos de nya regissörerna: Vari ligger skillnaden mellan människan och andra djur när vår sociala finish är bristfällig?

Anders E Larsson
kultur@kvp.se

Fotnot: Vid gårdagskvällens gala gick priset för bästa nordiska film (på en miljon kronor) till Apflickorna. Amerikanska Blue Valentine tilldelades Ingmar Bergmans debutpris.