I Berthe Morisots dödsattest stod det "utan yrke" trots att hon var en av de främsta franska impressionisterna, högt respekterad av konstnärsvänner som Manet, Degas, Renoir med flera. Och ändå blev hon aldrig värderad efter förtjänst. Att vara kvinna, målare och avantgardist räknades inte. "Jag är lika bra som de, men ingen man kommer någonsin betrakta en kvinna som sin jämlike", skrev hon i sin dagbok i slutet av sitt liv.

Det är svårt att förstå hur revolutionerande impressionismen var då, i slutet av 1800-talet och hur svårt det var att vara kvinna, konstnär och avantgardist. Morisot var den dessutom den enda kvinnliga impressionisten. Naturligtvis kom hon inte från arbetarklassen, utan från en frisinnad borgerlig familj. Arbetarklassens döttrar figurerade som modeller, kabaréartister och prostituerade i impressionisternas bildvärld. Det var denna värld de manliga impressionisterna vistades i och skildrade. Ofta med en manlig, sexualiserande blick. Dessa miljöer var omöjliga för henne. Hon var ju en fin flicka. Och dessutom var konstakademien stängd för kvinnor.

Berthe Morisot och hennes syster fick tecknings- och målerilektioner i hemmet. Båda var begåvade, men systern la penslarna på hyllan efter det att hon hade gift sig. Berthe Morisot fortsatte att måla. Hennes make var Edou Under Berthe Morisots sista år ägnade hon sig främst av porträttmåleri - och då även självporträtt.  ard Manets bror Eugéne. En frisinnad man som uppmuntrade hennes konstnärliga ambitioner .

Morisot deltog i sju av de åtta impressionistutställningarna. Den första ägde rum i Paris 1874. Det blev skandal. En fransk konstkritiker skrev: "Detta är endast palettskrap placerad på en kladdig tavelduk! Men nu njuter borgerskapet av dessa ljusskimrande målningar". Med all rätt. Och Morisot var en gudabenådad målare. Hennes motiv är oftast hämtade från intimsfären; hemmet, barnen, systern, självporträtt, utflykter till Bolougneskogen. Rätt oskyldiga motiv.

Så hon blev inte utsatt för den moraliska kritik som drabbade hennes manliga konstnärskamrater då de skildrade prostituerade, nakna kroppar, och diverse förlustelser. Men bildförnyelsen var minst lika radikal och stötande. Hon var en av de djärvaste impressionisterna. I flera målningar löser hon upp motivet så att målningen närmar sig en fullständig abstraktion. Hon låter ljuset och färgen helt dominera. Som i målningen Solnedgång över sjön i Boulogneskogen från 1894. Här föregriper hon Monets berö Franska konstnären Berthe Morisot stod för en radikal och stötande bildförnyelse. Nu visas ett urval av hennes målningar på Ordupgaard.  mda näckrosmålningar som sågs som oerhört radikala. Och se på hennes mästerliga självporträtt från 1885 målad med lätt hand – och trots det utstrålar porträttet kraft och själv­säkerhet.

Under hennes sista år ägnar hon sig främst åt porträttmåleri. Hennes favoritmodell är dottern Julie som är i tonåren. Det är intressant att jämföra Morisots målning Julie i tankar med August Renoirs Porträtt av Julie Manet från samma år. Målningarna hänger bredvid varandra. Gissa vem som lyckats bäst! Mamman så klart!

Målning är så melankolisk, så skönt uttrycksfull, överlägsen Renoirs. ­Morisot dog 1895, 54 år gammal i lunginflamation, smittad av sin ­älskade dotter Julie då hon skötte om henne.

Utställningen på Ordrupgaard har ett tydligt genusperspektiv samtidigt som den sätter in Morisot i ett konshistoriskt sammanhang. Den innehåller en mängd fantastiska målningar.

Hon var en föregångare i flera ­avseenden – konstnärligt och som kvinna i männens värld. Men det är ju klart; det hade aldrig gått om hon inte varit ekonomiskt oberoende. En dotter till en fabriksarbetare hade fått nöja sig med att vara modell till en manlig målare.

Conny C-A Malmqvist

kultur@kvp.se