Hjärtat blir omedelbart varmt av Göteborg. Man kryper in i stan som i en gammal inbodd vinterrock. Det blåser kallt från sjön, gatorna är isiga, spårvagnen har sett bättre dagar.
Men folk slår upp kragen eller drar ner huvan – utan att isolera sig från omvärlden som stockholmarna. Frågar man nåt sticker det genast fram ett intresserat rödfruset ansikte som vill väl. Så som det var i Malmö förr, före misstron och den allmänna misstänksamheten. Tonen är vänlig och up-beat. ”Akut accent” skulle stans folkliga språkvetare säga.
Bortsett från somrarna kommer jag hit mest två gånger om året. Om hösten till Bokmässan, mitt i vintern till Filmfestivalen. När vi bodde utomlands räckte det för att träffa alla man behövde för sina två verksamheter, böckerna och filmen. Och så har det fortsatt, i decennier.

Filmfestivalen är det märkligaste. Den är en av världens största helt enkelt därför att Gunnar Bergdahl & Co drev den på en årstid då ingen jävel skulle kommit på det. Synen av kortjackade brasilianare och indier i sari som kryssar mellan isknölarna i styv nord-ostlig kuling, den är obetalbar. Men de kommer, och återkommer, just därför att hjärtat är varmt. Och stämningen intim, inomhus.
Jag träffar folk, mest vänner av facket. Gunnar Bergdahl, Mattias Nohrborg, Annika Gustafsson från Sydis. Folk från längesen dyker upp, Eva af Geijerstam från DN, Nils-Petter från tv och alla filmveteranerna med Janne Lind-qvist i spetsen. Vi ser inte så många filmer längre, det sköter ungdomen med Larsson från bladet i spetsen. Vi snackar mest och uppdaterar. Informationen från Rivertons Sky Bar ska man leva på hela säsongen.
Kanske börjar man bli som urgubbarna på Kopparvallen i Åtvidaberg. De står i en klunga och pratar vid korvmojen bakom sittplatsläktaren och går sällan fram för att se matchen. Hörs det nåt vrål skickar de ut en spanare.

Samma här. Folk droppar in från fronterna och meddelar att den eller den filmen behöver du inte heller se. Så går man ut och äter en go fesk i den märkliga stadsdelen Haga där det fortfarande bor arbetande människor i gamla hus som lever och frodas. Inte samtida hembygdsgårdar som Stockholm Sofo eller Malmö Väster.
Synd bara att fotbollen är så usel numera, här i Götet.

Carl Henrik Svenstedt
kultur@kvp.se