Vad är diktens uppgift?
Det är möjligt att man på ett plan måste bestämma sig för att dikten också måste innehålla stråk och moment av det djupast personliga. Att det först i bottensatsen av sig själv som det blir möjligt att sträcka sig ut mot den pågående världen.
Den skugga som nu vänder sig emot mig är också den skugga som går dig till mötes. Vi skriver tillsammans. Vi minns tillsammans. Vi skapar genom orden en plats för överlevnad.
Dikten är ett slags kärl för att härbärgera smärtan.  Vi kan tala om platsens poetik - men om denna plats inte är ett geografisk landskap, om platsen är en upplevelse upphängd i tid?
Ja, då blir platsens poetik en dimension av helvete i texten. Nu debuterar Susann Wilhelmsson med en diktsamling som genom sin inre dynamik kräver en ny form. Författaren ställer det konkreta faktiska emot det personliga poetiska. Det är det enda sättet att förstå: att bakom den känslokalla kanslisvenskan se det pågående livet som försöker att uthärda. Överleva.

Formen är på sitt sätt enkel. En familj glider in i vanmakt. Barn omhändertages. Adresser. Biografiska anteckningar. Vikt. Ålder. Känslolägen. Ringgatan. Hermansgatan. Slussgatan. Malmö. Sjuttiotal. Och en liten kärna av förtvivlan som bara kapslas in.
Susann Wilhelmsson skriver enkelt. Det är en rak berättelse. Det lyriska bryter mot det faktiska. Vad är liv? Vad är dikt?
Att skriva blir en platå där det går att överleva. Hon har valt att kalla sin samling för det prosaiska Akter - och på sitt sätt är diktsamling ett slags akt, en sammanställning om vad det innebär att vara människa. Att leva. Att uthärda. Susann Wilhelmsson har utan tvekan skrivit en av de viktigaste diktsamlingarna på mycket, mycket länge - och det skulle förvåna mig om vi inte i ett historiskt perspektiv kommer att se hur angelägen den har varit. Och är.

Kristian Lundberg
kultur@kvp.se