Säg ordet hållbarhet och tanken går till VDN-tester och bäst-före-datum, sängstommar och mjölkförpackningar. Köptester inför val av hushållsprylar, men rätt sällan till hållbarheten i själva livet och samhället i stort.
I Fotografins rum på Malmö museer visas just nu två utställningar som på vitt skilda vis belyser hållbarheten i vårt sätt att leva, från Maria Rydhagens och fotografen Thomas H Johnssons intervjuserie från dagens Rosengård till museets egen fotograf Merja Diaz bilder från staden Pripyat i Ukraina, med texter av intendenten Kristina Berggren.
Medan Pripyat är en utbränd spökstad efter den stora smällen 1986, när en reaktor i kärnkraftverket Tjernobyl exploderade och radioaktiva partiklar läckte ut över närområdet, bågnar Rosengård av liv och människor och ett vitt utbrett missnöje över uteblivna arbetstillfällen, segregation och brist på möjligheter till utveckling.
Hur länge håller det? För människorna i Pripyat finns ingen väg tillbaka, de utlovade tre dagarnas evakuering har blivit drygt två decennier och än vet ingen exakt hur länge effekterna av katastrofen sitter i. Människorna som bodde här lever med strålskador i dag, brandmännen som i en förtvivlad insats göt in reaktorn i en sarkofag av betong är alla döda nu.
I utställningen kommer de till tals i texter som för tanken till Edgar Lee Masters klassiska Spoon river anthology, ett poetiskt anslag där de anonyma rösterna formerar sig till ett vi, som i alla oss som fortsätter att leva våra liv som om ingenting har hänt, i de annalkande miljökatastrofernas skugga.
Kombinationen av det personliga och allmängiltiga, av fakta och gestaltning skapar ett tilltal som biter och bränner sig fast.
Rakt på sak och samtidigt obönhörligt verkar också Merja Diaz bilder inifrån den i all hast övergivna staden, byggd under 1970-talet enkom för att hysa kärnkraftverkets många anställda och deras familjer.
Ett pariserhjul står blickstilla mot himlen och i ett av rummen har ett par trubbiga barnskor lämnats kvar. Allt är stiltje och samtidigt en obändig rörelse när grönskan för varje år tränger allt längre in genom spruckna fönster och öppna dörrar och gör staden till sin.
Ett dåligt minne, att överge och om möjligt glömma bort. Eller ta fasta på som en smärtsam erfarenhet inför de viktiga val som måste göras av oss alla,
i klimatkonferensernas och den globala omvändningens tid.
Se utställningen borde alla, tillfälle ges under hela våren i Fotografins rum.
Boel Gerell
kultur@kvp.se
