Som svensk förvandlas jag i Helsingfors till amerikan. Finlandssvenskan är på utdöende, alltfler ruskar på huvudet och svarar på engelska. På den ryska restaurang Bellevue säger den finlandssvenske essäisten Johannes Salminen, som med sin träffsäkra iakttagelseförmåga analyserat både Bysans och Alexandria: ”Det finns nog ingen minoritet i världen som går under på så goda villkor som vi finlandssvenskar.”
För en svensk är det en stor njutning att känna traditionens tyngd i Helsingfors. Precis som finlandssvenskan bibehållit för oss ålderdomliga ord och uttryckssätt (betoningen av
ordet dem, till exempel), är stadsbilden mindre uppriven och utslätad än i Sverige. Men så finns också det nya amerikaniserade Nokialand, tekniskt blankt och med
logotyper i blåskimrande neon.
Det finns dock en historisk patina som strålar ut från Runebergs högresta gestalt vid Esplanaderna. Det förflutna står skrivet i byggnaderna, både inflytandet från tsarernas Ryssland och senare från Sovjetunionen.
Alvar Aalto bröt upp från all denna tradition med sin antikiserande vithet som pekar upp mot Nordpolens kyla och vidare ut i rymden. Kanske hade han just visionen om ”den nya antiken” som en koppling till högteknologins enhetlighet? Hans byggnader imponerar och skrämmer.

Inne på konstmuseet Atheneum studerar jag Albert Edelfeldts naturmotiv med spegelblank sjö och borgerlig familj
i roddbåt, samt Hugo Simbergs ”Sårad ängel” buren på bår av två fattigpojkar. Målningarna uttrycker, ställda mot varandra, den stora skillnaden mellan det burgna och det fattiga Finland som präglat landets historia: inbördeskriget, vinter- och fortsättningskriget.
På Hagelstams antikvariska bokhandel på Fredriksgatan köper jag Göran Schildts Vinterkriget som fars och fascineras av hur författaren
efter att ha fått halva underlivet bortskjutet under krigets första månader sätter de intellektuella aktiviteterna överst på agendan.
Mot den yttre situationens våld sätter han att leva som Dante. Han gör varje dag upp listor över allt han ska läsa, skriva, översätta och begripa: ”Jag har överhuvud insett att jag upptäckt mig själv och presterat något, enbart och alltid som protest.”
Schildt är en av de många härliga undantagsmänniskorna i Finland. Varför tillhör de udda och fantasirika – sådana som Edith Södergran, Henry Parland, Arvid Mörne, Henrik och Märta Tikkanen, samt provokatören Jörn Donner – alltid minoriteten? Och hur ser majoritetens bild av Finland ut?

I likhet med Sverige har finländarna ett främlingsfientligt parti, Sannfinländarna. Skillnaden mot Sverige är att nästan alla partier i Finland har samma negativa inställning till invandringen.
Den låga invandringskvoten går tillbaka till Sovjettiden, då människor som flydde till Finland enligt en överenskommelse mellan de båda länderna omedelbart skickades tillbaka till Sovjetunionen.
Bristen på invandrare bidrar till att stadsbilden utanför innerstadens kärna är renskalat ointressant med en tydlig brist på variation och kreativa influenser. Man tror sig vara i Kievs ytterområden eller Köpenhamns Alphaville-förort Taarnby.

I Runebergs Finland fanns en självdestruktiv kult av äran. Det stora brottet med den traditionen kom via influenser från Petersburg. Ryska och judiska köpmän introducerade i Helsingfors mot slutet av 1800-talet impressionisternas Paris och humanismens brott med hjältemyten.
Johannes Salminen har i sina essäböcker skildrat detta positiva inflytande österifrån som en utmaning, något att bygga vidare på. Edith Södergran tycks vara frukten av en sådan korsbefruktning av kulturer, flerspråkig och öppen mot världen. I hennes tilltal sträcker sig jaget ut mot mänskligheten. Hennes ”kosmopolitiska trädgård” ska ge världen nytt liv.   
Ville Vallgrens år 1908 häftigt omdiskuterade, alltför ”erotiska” Helsingforssymbol Havis Amanda är en frukt av de franska influenserna. Öppningen mot parisateljéernas sinnlighet skakade om den finska borgerligheten.
Bilden av en ren nation utan ”skadliga” influenser är falsk och förfärande. Den nya rasismen får mig att tänka på scenen i grottan
i Don Siegels Invasion of the Body Snatchers (Världsrymden anfaller), där huvudpersonen i den älskades blick ser att hon blivit en annan. Alltfler ärtskidor
i källarna som invaderar människors personlighet och tar över den...
Mot entydighetens ”döda geometriska formler” ställer Johannes Salminen i sin nya bok Islams två ansikten en ”kosmisk puls”. Med Södergran vill jag tolka det som en inlevelse i en gemenskap bortom nationer och trosriktningar.

För mig finns det ”sanna” Finland i Henry Parlands romanfragment Sönder, i författarens försök att ur det brustna jaget framkalla en människa som ser den andre. Romanens fotografiska minnesbilder av den älskade, bortgångna Amy utvecklar berättarjaget.
Eller varför inte gå till skepticismen i Arvid Mörnes bittra avsked till all politiskt ”helgjuten” idealism och fanatism i slutorden till den självbiografiska Ett liv: ”Jag såg min ungdom framför mig som en vit bild mot den blåa skyn. Men jag kände ingen längtan.”
I dessa nerskruvade tonfall finns minoritetens rörelse mot förståelse visavi det sammansatta och motsägelsefulla som är i rörelse inom dem själva. Desillusion kan leda till fanatism och nya dogmer eller tillnyktring och antikinspirerad vidsyn. Kulturens självbespegling lyser hela tiden upp människor, tankar och traditioner.
Nationen känns i dagens värld som ett urblåst, relativt tomt begrepp – framför allt när den framställs i något slags ”ren” form. En stor poäng med städer är att de, trots förekomsten av bevis på motsatsen, ökar förståelsen för olikhet. Där ligger byar på efterkälken.

Med all min kärlek till Helsingfors måste jag erkänna att stadens nuvarande entydighet skrämmer mig lite, precis som den där obehagliga butlern i vissa gamla amerikanska noir-deckare som säger: ”Follow me, sir!”
Man har en obehaglig föraning om att han kommer att leda huvudpersonen till ett rum där dennes väl och ve inte står överst på dagordningen.

Ulf Peter Hallberg
kultur@kvp.se