En civilrättslig tvist startar oftast långt innan någon av parterna ens satt sin fot i domstolen och inte minst då, i början, spelar processtaktiken en stor roll. Att stämma i princip alla som av en eller annan anledning uppfattas som ett hot eller hinder är en typ av processtaktik. Man ska helt enkelt veta att man riskerar att bli stämd om man gör något som misshagar vederbörande part.
Och att bli stämd i USA, särskilt av en stark part med enorma resurser, kan för många vara skrämmande. Fear of litigation – ett vanligt förekommande begrepp i amerikansk juridik – går ut på att just själva rädslan för en rättsprocess och dess konsekvenser får många aktörer att agera undfallande eller vika ner sig vid en dispyt. Man vet att man inte har råd att vare sig driva en process och ännu mindre att förlora en eventuell tvist.
Ovanstående aktualiseras av den pågående rättsliga tvisten mellan det multinationella fruktföretaget Dole Food Company och människorna bakom dokumentärfilmen Bananas!*, regissören Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och det Malmöbaserade filmbolaget WG Film. Alla tre har stämts av Dole för förtal i samband med USA-premiären på filmen.

Bakgrunden är vid det här laget allmängods. Fredrik Gertten får i slutet av 2006 ett tips om en bra story. Det handlar om en pågående grupptalan mot Dole som förs av ett antal bananarbetare i Nicaragua. Arbetarna hävdar att de blivit sterila av DBCP, ett bekämpningsmedel som Dole använt fullt ut på sina bananplantager trots att de haft kännedom om dess skadliga verkan på människor. Gertten börjar följa tvisten och resultatet blir dokumentären Bananas!*.
Det är givetvis ingen positiv bild av Dole som kommer fram i filmen och företaget agerar också mot Bananas!* när filmen börjar lanseras i maj 2009. Dole skickar – direkt, efter att bara ha sett trailern till filmen – ett brev till WG Film i Sverige där man hotar med stämning. När filmen den 18 juni ska ha amerikansk premiär på Los Angeles Film Festival lyckas Dole genom påtryckningar skrämma arrangören och få filmen flyttad ur tävlan. När filmen ändå visas är det med disclaimers och ett tiotal representanter från fruktföretaget i salongen. 9 juli stämmer Dole slutligen Bananas!* för förtal vid en domstol
i Los Angeles.    

Fredrik Gertten har funderat en hel del över Doles drivkrafter. Han tror att det till viss del handlar om att männen i Doles topp är känslostyrda och känner sig förorättade av den negativa publiciteten. Men han inser också att Dole är beräknande och strategiska.
– Dole går till full attack. De vill skrämma skiten ur sina motparter. Man ska helt enkelt få det jäkligt jobbigt. Se bara på hur arrangören av LA Film Festival – stiftelsen Film Independent – skrämdes. En stämning i USA är på allvar. Man vet att det kommer kosta massor av pengar att koppla in sina advokater. Ett enda brev kan få enorm effekt.

WG Films amerikanska advokat, Lincoln Bandlow, är specialist på yttrandefrihet och medierätt. Enligt honom är det uppenbart att Dole inte har någon relevant juridisk grund för sin stämning.
– Jag undrar om Dole sett samma film som vi andra? Stämningen är en uppenbar attack på yttrandefriheten och ett rent PR-trick från deras sida. De vill rikta uppmärksamheten på något annat än vad de sysslat med i Nicaragua.    
Eftersom det i USA inte är helt ovanligt med stämningar som har andra motiv än juridiska finns det också skyddslagstiftning. En ogrundad stämning med syfte att tysta en motpart kallas SLAPP (Strategic Lawsuit Against Public Participation) och Kaliforniens civillagstiftning ger en motpart som tycker sig ha blivit utsatt för en SLAPP rätt att kontra med en anti-SLAPP. Det juridiska förfarandet vid en anti-SLAPP är utformat för att skydda den stämda parten – ett slags expressförfarande som upphäver många av de tidskrävande momenten i den sedvanliga tvistemålsförhandlingen och tar som mest 30 dagar från inlämnande till dom. 
WG Film lämnade i början av september in en anti-SLAPP till en domstol i Los Angeles. Filmbolaget har dessutom gjort en genstämning mot Dole med krav på skadestånd för att fruktföretaget avsevärt har försvårat lanseringen av Bananas!*.
Frågan är om Dole inte gjort en missbedömning när man stämt WG Film. Trots den press som det rimligen måste innebära att bli stämd av företagsjätten Dole verkar tvisten mest ha triggat igång WG Film och fått filmbolaget att verkligen vilja försvara sig. Förutom de juridiska svaren på Doles stämning filmas också allt som har med rättstvisten att göra. Möjligen kan det bli en ny dokumentär, så småningom.
– Vi är ju mitt inne i det här nu så det är svårt att säga något om vad filmandet kan ge, säger Fredrik Gertten. Men det är ju vårt enda riktiga vapen – att fortsätta göra berättelser.     Oavsett utgången av den pågående tvisten är Lincoln Bandlow inte vidare imponerad av Doles processtaktik som han kort och gott beskriver som osmart.
– Det bästa sättet att få amerikaner intresserade av en film måste vara att försöka få den förbjuden. Och genom stämningen mot Bananas!* ser Dole nu själva till att deras uppförande i bland annat Nicaragua, som de så ogärna vill lyfta fram i ljuset, blir aktuellt igen.
– Jag förstår inte varför Dole genom stämningen väljer att lyfta fram allt detta igen när de uppenbarligen vill motsatsen.

Fast när man tänker på några av de saker Dole företagit sig i bland annat Nicaragua kan man förstå att företaget med alla medel vill rikta uppmärksamheten åt andra håll. Under rättegången som Bananas!* skildrar framkommer bland annat att Dole i slutet av 70-talet fick rapporter om DBCP:s skadeverkningar på människor. I stället för att sluta använda medlet tvingade man tillverkaren Dow Chemical att sälja hela sitt resterande lager till Dole och fortsatte använda DBCP till sista droppen var slut.

Joel Eriksson
kultur@kvp.se