Det var länge sedan det mytomspunna Arabien präglades av romantiken från Tusen och en natt. I dag ligger tonvikten på ”natt”, den svartaste.
Ty var skändas de mänskliga rättigheterna mer än i dessa muslimska länder? Kvinnoförtrycket är legio, homosexuella behandlas som parias och riskerar mångåriga fängelsestraff, piskrappen viner över de religiöst och politiskt otrognas ryggar och dödsstraff utdöms i de flesta av dessa länder.
Ändå bemöts dessa brott mot de mänskliga rättigheterna av den svenska politiska och kulturella eliten med en axelryckning eller ett till intet förpliktande verbalt avståndstagande. Man är livrädd för att inrangeras i rasisternas skara, antiislamismen tycks i dag vara den enda heltäckande synonymen till begreppet ”rasism”.
Skildringarna från exempelvis Hamasland, Gaza, har färgats av ett blint Israelhat där den lilla enklavens lidande sällan analyseras utifrån det rasande förtryck som dess religiösa junta utsätter sin befolkning för. Inte heller ett av de blodigaste inbördeskrigen, det i Algeriet med hundratusenden våldsamt slaktade, har satt spår i den svenska toleransens skygglappsengagemang och att till exempel ett massmord på tiotusentals fundamentalister begicks i åttiotalets Syrien tycks ha gått opinionsbildarna här hemma förbi.

Därför är det en unik händelse när den grävande journalisten, Tina Thunander dristar sig till att åka till Saudiarabien för att vaska fram de sanningar som utgör landets vardagsrealism.
Nej, någon inställsamhet kan man knappast beskylla henne för. Metodiskt arbetande, intervjuande allt ifrån representanter från den flertusenhövdade kungaklanen ner till de mest föraktade gästarbetarna ger hon spännvidd åt boken, målande betitlad Resa
i Sharialand.
Här presenteras en islam som inte är tagen ur propagandabroschyrerna utan utgör den råa realitetens bigotteri. Välutbildade saudiska kvinnor, de äger högre akademisk utbildning än männen, ratas såväl på arbetsmarknaden som i lagstiftningen. De tragikomiska situationerna med kvinnors körkortslöshet grävs fram och visas upp i all sin orättfärdighet. Dessa andra klassens medborgare, förtryckta av maktapparaten och makarna, invirade i slöjor, sjalar och skynken på det att ingen maskulin åtrå må väckas, lever
i en skuggtillvaro som blott överträffas av gästarbetarnas.
Mellan 20 och 25 procent av landets befolkning kommer huvudsakligen från tredje världen och passar upp shejker, imamer och utgör servicekittet i denna av det svarta guldet berikade feodalstat. Resterande inkomstkällor är pilgrimsfärderna till Mekka i detta av
rikedomar dignande land.

Tina Thunanders rättframhet skär genom fromleriet med journalistens vassaste skalpell. Hon lyssnar på kvinnor som gråter ut sin förtvivlan, på sedlighetspoliser som är heligare än Koranen eller på statens domare som bär människoliv på sina i sitt eget tycke rena samveten. Hyckleriet tecknas i sin mest frånstötande skepnad blott avbruten av den iakttagande författaren som samtidigt försöker rätta till sin klädesdräkt på det att ingen del av hennes hudkostym synliggörs och frestar Mannen.
Saudiarabien är ett av våra viktiga vapenexportländer. Nyligen har ett kontrakt förlängts. För några år sedan kom en saudisk regeringsdelegation hit, med mycket blod på sina händer, och mottogs med pompa och ståt av samma svenska socialdemokrater vilka i dag i skenhelighetens namn vill avsäga sig all vapenimport från Israel.

Vilket förlag har då givit ut denna pärla? Till min förvåning läser jag – Leopard Förlag. Denna bokförlagens stora vinstmaskin ägs av – Henning Mankell. Han som ville ge det lika hänsynslösa Gaza sitt stöd och åkte med ett skepp som stoppades av israeler. Att han gav ut detta verk och ändå åkte till ett snarlikt land visar på en patologi som ligger nära den Tina Thunander beskriver i Sharialand.
Deckarförfattaren vrålade i vredesmod ut att han inte ville att hans böcker skulle översättas till hebreiska. Då får han i stället, med sitt ansenliga mervärde, låta översätta Resa i Sharialand till arabiska och låta skeppa över den till exempelvis Saudiarabien – eller Gaza. Läsarna finns där, men törs de begrunda boken?

Salomon Schulman
kultur@kvp.se