Kanske är Himmelska dagar den vackraste film som har gjorts. Skönheten i kvällsljuset som sträcker sig in från sidorna i Terrence Malicks andra långfilm, från 1978, står i paritet med Rembrandts gulbruna flöden: du kan i stort sett frysa bilden i vilken scen som helst, och fram träder magnifika oljemålningar på vilka 1910-talets säsongsarbetare bärgar skörden från fälten i norra Texas.Inne i detta ljus rör sig människorna på yttre och inre plan, Camille Saint-Saëns på en gång barnsliga och kusliga ledmotiv lurar i vinden, som till synes förstrött krusar sädesaxens toppar. Här, som i de övriga fyra långfilmerna i Malicks sparsamma produktion om sammanlagt fem filmer under knappt 40 år, drar konstrasterna mellan exteriör och interiör ut den röda linje runt vilken upplevelsen av att se en film av honom utkristalliseras: ett nedsänkande i ett tillstånd med ständiga underströmmar av en ondskefullt skavande längtan bort, av en pågående förflyttning. Paradiset existerar bara för att omedelbart smulas sönder - med andra ord en gestaltning av det mänskliga livets korthet kontra naturens monumentala obeveklighet.

Den auktoritetsfientlige Bill (Richard Gere) anländer med sin kärlek Abby (Brooke Adams) till Texas för arbete på fälten. Abby gifter sig med den dödssjuke farmägaren med baktanken att hon (och därmed Bill) ska ärva honom och få en bekymmerslös tillvaro. Men den bisarra kärlekstriangeln har katastrofala övertoner.Sällan har undergången skildrats lika vackert som i Néstor Almendors Oscarbelönade foto, där både bibliska proportioner - gräshoppor svärmar i luften och i fenomenala närbilder - och fornnordisk ragnarök - bränder äter upp fälten - tar över handlingen. Dessutom råkar Bill dräpa farmaren, och han och Abby tvingas att fly: en direkt koppling till debutfilmen Det grymma landet (1973), där det Bonnie och Clyde-liknande paret Kit och Holly - spelat av Martin Sheen och Sissy Spacek - flyr till skogs efter att Kit har mördat sin unga flickväns pappa. Om Malicks två första filmer uppnått mästerverksstatus i och med en koncentrerad kompositionsteknik och måttlig speltid (runt 90 minuter), så hade han - efter ett tjugoårigt regiuppehåll - tagits i besittning av ett expansivt tänkande. 1998 års Den tunna röda linjen och 2005 års The new world (i den längre versionen) har en speltid på närmare tre timmar. Enligt Malick tycks människans oförmåga att samexistera med andra individer - såväl som med djur och natur - vara ett av våra främsta kännetecken. Och i hans fall ett förhållande som han ständigt väljer att utforska. I The new world reser kapten John Smith (Colin Farrell) år 1607 västerut från den gamla, europeiska världen för att finna något nytt. Han landstiger på den nordamerikanska kontinenten med en inre önskan om att åstadkomma "ett äkta samvälde", att befinna sig i samklang med omgivningen.
The new world Foto: SF
Just uttrycket klang är för övrigt extra välfunnet i Malicks fall - från start till mål (även om det kan vara vanskligt att tala om någon definitiv början eller slut hos Malick) rullar hans filmer fram som ett slags egensinniga, oavbrutna klanger - klanger som man har svårt att få ur öronen ens när bilden har slocknat. Tidsperspektivet i The new world tangerar 400 år. I Malicks färska, Guldpalms-vinnande film The tree of life tar vi ett ännu större tidskliv: från jordens tillkomst och raka vägen in i evigheten. Filmen försöker greppa de allra djupaste lagren i sambandet mellan minne, tid, liv - och kärlek.Terrence Malicks spinner fram en alldeles egen filmkonstnärlig väv. Den består av en förmåga att med visuellt överflöd (en känsla av att det alltid finns fler bildvinklar och utsnitt som väntar på att visas bakom de som faktiskt visas), och med ett ljudspår med precist utvald klassisk och nyskriven musik, indirekt ge psykologiska ledtrådar till karaktärernas bevekelsegrunder. Ett återkommande filmelement hos Malick är pålagda berättarröster. Dessa röster fungerar ofta kontrapunktiskt, som när Nick Noltes överste i Den tunna röda linjen för en inre, bitter monolog som berättar en annan historia än vad den hårda utsidan antyder.
Det grymma landet. Foto: Kanal 5
Det sägs att vissa regissörer gör samma film om och om igen, samma tematik tuggas på nytt fast av nya skådespelare på nya platser. Woody Allen är ett typexempel på detta. Även Malick är sig lik hela tiden, men på ett mycket annorlunda sätt: en ny film av honom kan sägas ta vid där den förra slutade. Han har under alla år hållit på med en och samma film - ett verk som vid det här laget är elva timmar långt.Till exempel så inleds Den tunna röda linjen och The new world med under-ifrånbilder på oskuldsfulla och lekfullt simmande invånare i ett paradisiskt land. I båda fallen närmar sig sedan båtar som klyver friden - i förstnämnda film amerikanska marinens stålskepp från andra världskriget, i sistnämnda 1600-talets Atlantkorsande segelskutor.

I The new world blir John Smith en symbol för den förtappade mänsklighetens behov av en nystart, som trots hans goda ambitioner - vilket gäller både upptäcktsresandet och kärleken - ändar i dödligt meningslös territorialkamp. Samma tillstånd råder i Den tunna röda linjen, där Sean Penns sergeant och Jim Caviezels menige soldat i en konversation ställer krigets markbundna logik mot andra möjligheter. Sean: "Det finns ingen annan värld än den här." Jim: "Jag tror att det finns en annan... i bland tror jag att jag ser saker." Sean: "Då ser du saker som jag aldrig ser."Terrence Malick förändrar vår uppfattningsförmåga, han får oss att betrakta de stretande hundkexen bakom stängslet vid busshållplatsen med ny information i bakhuvudet.

Anders E Larsson
kultur@kvp.se