Den hungriga bildkannibalen

Publicerad
Uppdaterad
Under hela sommaren pågår den retrospektiva utställningen med Marianne Lindberg De Geers verk på Dunkers kulturhus
i Helsingborg. Conny C-A Malmqvist var där.
På Dunkers kulturhus i Helsingborg pågår en utställning med en av Sveriges bästa konstnärer – Marianne Lindberg De Geer. Det är 20 års produktion vi får ta del av. Hon gör konst på en massa olika sätt. Måleri, skulptur, grafik, collage, stora installationer; en svartmålad labyrint med ångestladdade röster som ropar Mamma! och Pappa!
Marianne Lindberg De Geer är en bildkannibal med stor aptit. Hon käkar andras bilder. Som i projektet Jag tänker på mig själv. Titeln låter som en devis i tiden. Ett bejakande av egoismens; ”Whats in it for me?” i Fredrik Reinfeldts Sverige. Men i Marianne Lindberg De Geers fall handlar det snarare om inlevelse. Att tänka sig själv i någon annans skor. Och genom åren har hon provat många skor det vittnar den rika och mångfasetterade retrospektiva utställningen på Dunkers kulturhus om.
Konstnären målar in sitt ansikte andras bilder, ofta med ikonisk status. Vi möter MLDG som Mao, Priscilla Presley, Mick Jagger, jude med judestjärna, Jesus, porrbrud med enorma bröst, med flera. Det blir skrattretande roligt då man ställs inför ett hundratal MLDG i olika skepnader.

Marianne Lindberg De Geers konstnärliga bana tog sin början anmärkningsvärt sent. Särskilt om man betänker vad hon har åstadkommit. Som 39-åring hade hon sin första utställning. Hon hade sagt upp sig från sitt arbete som mentalskötare på Lillhagens mentalsjukhus där hon arbetat i 15 år. MLDG är ett levande exempel på att det aldrig är för sent att förverkliga sina drömmar. Hon är nu ett etablerat på den svenska konstscenen. Det har naturligtvis inte varit lätt. Verket Karta över en konstvärld där ingen anser sig uppskattad efter förtjänst är ett intrikat schema över alla betydelsefulla namn inom den svenska konstvärlden. Den visar vem som står
i förbund med vem. I denna ungdomsfixerade och manligt dominerade konstvärld har inte en medelålders kvinna det särskilt lätt. Förvisso hjälper det om man gifter sig med en Carl Johan De Geer som MLDG gjorde 1987. Han är som bekant en etablerad konstnär med ett stort kontaktnät. Men utan konstnärlig begåvning går det naturligtvis inte.

I avdelningen med popinspirerade porträtt av nära och kära ser vi mannen, barnen och en mängd vänner. Det är i den lilla världen allt tar sin början. Men det är inga idealiserade popbilder utan rätt köttigt måleri.
Annars är det just hennes bildkannibalism som är utmärkande för henne. Den mycket självhögtidliga Lena Cronqvist blev kränkt då MLDG köpte hennes grafik och satte in sin egen nuna i Cronqvist bild. En polisanmälan kom som ett brev på posten.
MLDG har även haft hötorgsmålningar på menyn. Hon har inhandlat målningar med landskapsmotiv och målat dit afrikaner som bara står och tittar mitt i dessa en schablonartade svenska landskap; en pilallé, röda stugor med vita knutar för att nämna några. De svarta människorna ser helt bortkomna ut på ett tragikomiskt vis. De är som titeln på bildserien skvallrar om; Vilse i kulturen. Åtminstone i den svenska.
Marianne Lindberg De Geer har under sina 20 år som professionell bildkonstnär kombinerat slagkraftighet med en sagolik humor. Det är varierat men ändå enhetligt.
Kanske är det Mariannes säregna humor som är det genomgående draget i denna stora fantastiska utställning.

Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag