Det händer ibland att jag tänker på modern dans som en rörelse mot några få genomlysta verk. Det mesta vi möter, i dansen och i livet, är ju annars ospecifikt, osorterat, ofokuserat – vi ser och vi glömmer. Hos Skånes Dansteater har det hänt några gånger de senaste åren att scenen vidgas: uppsättningen av Angelin Preljocajs Våroffer och produktionen med Per Jonsson-koreografier är ett par sådana tillfällen. Och nu, när SDT gör Kenneth Kvarn-ströms no-no från 1996, händer det igen.

Men vi tar det från början. SDT firar sitt tvåfaldiga jubileum – 15 år som kompani och fem år i Båghallarna i Malmö – med en okonventionell danshöst. I ovanliga rum och med utmanande samarbeten möter publiken Sveriges största fria dansinstitution på nya, experimentella vis.
Sammantaget har produktionerna varierat och spretat, från platsspecifika och storslagna multiföreställningen Dockplats 2010, vars utgångspunkt togs i stadens föränderliga
hamnkvarter, till intimt samarbete med kammarorkestern Musica Vitae. När det nu är dags för säsongsfinal öppnar dansteatern sitt eget hus och serverar en tredelad helaftonsföreställning, Hemma hos.
Ben Wrights Small Acts utspelar sig i repsalar, trappor och förråd. Men allt börjar i foajén där en samling collegestudenter under uppsluppna former jammar loss framför stora trappan, som en blinkning till 80-talsklassikern Fame. Publiken ledsagas åt olika håll, får senare flanera runt, planlöst eller kanske hack i häl på en favoritdansare. Den labyrintiska promenaden över betonggolven ger en fritt associativ upplevelse, som kantas av enkel pianomusik och radioknaster. I finalen samlas studenterna framför trappan igen: en av dem är plötsligt död. Detta är en onödig konkretisering av ett inbjudande koncept, som förlorar lite i spänst genom att idén till berättelsen mot slutet så hastigt kläs av.
Förre danschefen Mari Brolin-Tanis From me to you är en hyllning till två av dansteaterns äldsta dansare. Greppet att ta sceniskt farväl till dansare är generöst och välkommet, men här dansas det lite för mycket enkom på vilja. Och faktum är att verket mest känns inklämt mellan två storebröder.
Kenneth Kvarnström lär ha inspirerats till att bli koreograf genom ett möte med Per Jonsson. Släktskapet mellan dem är tydligt i no-no: här finns en stark mytisk utstrålning, ett karismatiskt allvar som aldrig sänker blicken, en fysik som pendlar mellan knivblad och omfamning.
Scenen ramas in av ramper: Här inväntar dansarna varandra med händerna på knäna, medan Jens Sethzmans obönhörliga ljus skär genom rummet. Ljudet bryter fram som ett lågflygande plan. En kniv blottas, ett djurkranium gapar, skrift avtäcks på naken hud, ekande bönerop och en olycksalig man i svart hatt – laddade och precisa tecken som artikulerar ett möte mellan mörker och ljus. SDT genomför det långa, krävande verket med djävulusisk attityd och sträng koncen-tration.
Det är då man kan tänka: Vi behöver inte något mer än det här. Kvarnströms no-no är ett trots, mot döden och de namnlösa krafter som stundom skymmer sikten.

Malena Forsare
kultur@kvp.se