Astronomin, himlavetenskapen spökade ofta för August Strindberg. I själva verket var intresset för stjärnor och planeter en av konstanterna i hans liv, men med tre höjdpunkter: som ung i Uppsala studerade han en tid på observatoriet, under "den skånska" Inferno-krisen var han djupt sysselsatt med sin egen oortodoxa astronomi, och i slutet av sitt liv skaffade han till och med ett teleskop. Teleskopet tronar fortfarande på Strindbergmuseet, Blå tornet på Drottninggatan, hans sista adress i Stockholm.

Bevisen på Strindbergs astronomiintresse finns dels i hans bibliotek, som innehöll en rad astronomiska tungviktare, dels i hans rika brevväxling och vänskap med en del astronomer, inklusive Camille Flammarion i Paris, här hemma Hjalmar Branting, som varit amanuens på obsis på Observatoriekullen i Stockholm, och fysikern/astronomen Vilhelm Carlheim-Gyllensköld.

Lägg till hans egna Antibarbarus och Blå bok och hans skönlitterära astronomi. När Indras dotter närmar sig jorden i Ett drömspel är det som om hon färdades i ett ufo. Dessutom skrev Strindberg noveller som en knappolog i dag inte har svårt att klassa som science fiction eller fantasy.

Hans astronomiska världsbild var i högsta grad just oortodox. Som mest så framstår den i Ockulta dagboken, som utkommer på nytt i april, en stor och kommenterad utgåva i nationalupplagan. När Gidlunds gav ut faksimilen 1977 öppnades en helt unik inblick i Strindbergs privata universum: inte mycket av den rådande skolboksastronomin godkändes, och de som är riktigt snälla betraktar Ockulta dagboken som en arbetsbok, en "inre monolog". På allvar kan ingen ta den.

Typisk är den nya stjärnan, som flammade upp 1901.

21 februari upptäckte den skotske prästen och amatörastronomen Thomas David Anderson en nova, en - vet vi i dag - exploderande stjärna i stjärnbilden, Perseus. Det nya seklets första!

Den nådde snabbt samma ljusstyrka som Vega och Capella, två av norra stjärnhimlens ljusaste stjärnor.

Upptäckten kablades snabbt ut via Greenwich och det skrevs om den i pressen. Den som rotar i Strindbergs brev upptäcker till sin förvåning att denne 27 februari 1901 (alltså en knapp vecka efter upptäckten) i ett brev till lundavännen, folkmusikkännaren Nils Andersson skriver så här: "Och den nya Stjernan! Hvilken krubba ska den stanna öfver?"

Strindberg tänkte förstås på Betlehemsstjärnan, och en "krubba" tycks ha funnits i Stockholm, i Strindbergs dåvarande bostad.

Strindberg kunde sin stjärnhimmel och har säkert själv skådat novan någon gång under året, dock inte själva upptäckarveckan då vädret var för dåligt i Stockholm.

I Ockulta dagboken spökar Nova Persei på flera ställen. Makterna ger sig till känna, och fenomenen på stjärnhimlen griper rakt in i Strindbergs privatliv. Den 21 februari 1901 noterar Strindberg i en randkommentar som införts senare:

"Denna dag syntes den nya stjernan i Perseus, som sedan försvann. OBS 20:e och 21:a detta samma år gick Harriet sin väg. Den dagen föll ett mörkrödt klot invid Capella i Kusken, straxt invid Perseus."

Mikro-, makro- och mellankosmos i salig blandning!

Tog Strindberg det själv på allvar, att novan hade med Harriet Bosses uppbrott att göra?

Det verkar så.

Novan fascinerade honom djupt, han läste om den i dags- och fackpress, slog i sina böcker, och han återkommer till det spektakulära himlafenomenet även i Ockulta dagboken 1902, vid "årsdagen" av upptäckten.

Varför förekommer stjärnan Capella så ofta i dagboken? Svaret är att denna stjärna kom Strindberg länge att identifiera med Harriet Bosse. 1904 kallar han Capella, som denna kväll syntes utanför hans fönster "..Harriets stjerna...emedan i dag för 3 år sedan en mörkröd meteor föll från denna stjerna. Den blinkande på ett demonstrerande sätt. I detsamma föll en kornblixt under stjernan..."

19 maj 1907: "...att Capella har något med mig och Harriet att göra, det har jag anledning tro."

14 juni 1907 saknar Strindberg Capella: "På aftonen 10.30 visade sig Capella i n.n.o för första gången sedan i Maj. Hon blixtrade fram och eget är att i går vid klar luft sökte jag henne förgäfves vid 12 på natten. Hvad innebär det?"

Strindberg hade mycket fuffens för sig inom astronomin. Han ansåg sig ha kommit på en matematisk regel som bevisade att det måste finnas planeter utanför Neptunus, vilket det gjorde, och vilket många andra anade, och han föreslog att dessa skulle uppkallas efter Odin, Tor, Frej och Balder.

I minuskolumnen får å andra sidan läggas småsaker - som att han ansåg jordytan vara konkav, att meteorerna härrör från cirrusmolnen. Och så är det ju detta med månen! I ett berömt meningsutbyte med Birger Mörner i Lund hävdade Strindberg att månen reflekterade Amerika. Mörner menade i sitt genmäle att här i Sverige borde det ju rent logiskt vara Europa som speglade sig i månytan, varpå Strindberg svarade:

"När man ställer upp hypoteser, får man inte vara småaktig."

Nej, småaktig var han minst av allt, och även astronomer av facket (till exempel Knut Lundmark och Arne Wyller - Strindberg var Wyllers morfar, och Bosse hans mormor) har haft ganska roligt när de läst på Den Store. Lundmark ålade rentav en natt omkring vid världens största teleskop i Kalifornien för att kolla in ett av Strindbergs kosmiska "gudsbevis", vilket Lundmark naturligtvis aldrig fann.

för samtidigt som Strindberg skriver på verk som Kronbruden, lägger försåtliga kärleksfällor för Harriet Bosse, skriver klokt formulerade brev och umgås med Beethoven-gubbarna släpper han loss det ena galna uppslaget efter det andra i dagboken. Och det handlade inte bara om astronomi, han avfärdade t ex Madame Curies upptäckt av grundämnet radium och mediacirkusen i Stockholm kring madamen och hennes make med ett "FYFFAN!"

Hade Strindberg fått leva några år till hade han dessutom haft anledning att kommentera både Einsteins relativitetsteori och den nya astronomiska världsbilden med Vintergatan som en av ett i princip oändligt antal galaxer i universum.

Vad hade han, rent kontrafaktiskt, tyckt om det?

Strindberg hade "tur" som lämnade in i rätt tid.

Ulf R. Johansson

FOTNOT. "FYFFAN" - riktigt sur Strindberg, året 1905, i Ockulta dagboken, faksimilupplagan sid 227, längst ner.