Kan en socialist bli kär i eller rentav älska en nyliberal? Det är en sidofråga i den pjäs av Torbjörn Lindberg och August Lindmark som hade premiär i går, Finanskris Krasch Boom Bang!, och som också innebär ett samarbete mellan Teaterhögskolan och Västrahamnteatern.
Det är ett försök till didaktiskt och dialektiskt lärostycke med tycke av Brecht. Fiktionen kring den nybakade ekonomijournalisten Pontus (spelad av Lindberg) och dennes vikariatsvedermödor på ”Sveriges fjärde största morgontidning” varvas med pedagogiska lektioner vari den rörliga ensemblen, förutom upphovsmännen bestående av norskklingande Ingrid Meling Enoksen från högskolan och Nanna Nore från Västrahamnteatern, åskådligt redogör för aktiemarknaden och tillväxten, för börsspekulationernas förhållande till värdet i våra orangefärgade PPM-kuvert.

Särskilt visuellt lyckat blir det när vertikalt placerade legoklossar i en flyttkartong får symbolisera och tydliggöra begreppet utgiftstaket.
Vad kvartetten mest av allt vill banka in är att ekonomi inte är en vetenskap, eller sanning, utan snarare ett antal åsikter, bland vilka vänsterns – enligt mer eller mindre allvarligt menade konspirationsteorier – naturligtvis är utsatta för censur, inte minst i de tidningar som ägs av familjen Bonnier.
Men för att komma åt kapitalismens grundvalar eller strukturer, och den liberala medievärldens implicita ideologiproduktion, krävs det vassare vapen och mera finstämda instrument än vad som här uppbådas. 

Dialektiken mellan teori och verklighet blir varken tillräckligt grundlig eller tillspetsad. För att vara ett elev- och examensarbete pekar uppsättningen ändå, och oavsett ekonomins utveckling, i positiv eller, tja, positivistisk riktning. Och förälskelsen, eller den spirande kärleken, behöver kanske inte prompt vara en nyliberal och kåt karriärkvinnas manipulation. Dessutom var musiken bra, av ”Greta & The One Night Stands”.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se