Över kaféer och takterrasser ljuder den metalliska klangen från böneutroparna likt en skrapig 78-varvare som långsamt vevar på fel hastighet. Bosporens blåsvarta vågor och moskéernas vita silhuetter skapar ett särskilt blåvitt ljus; staden öppnar horisonten i ett väldigt panoramaperspektiv.
Allt är i rörelse, på land och på vattnet. Man förnimmer samtidigt en känsla av nostalgi och uppbrott. ”Cité de Pera” står det skrivet över passagen Cicek Pasaji. Pera betyder ”bortom”. Det var den byzantinska benämningen på den europeiska sidan. Här finns Istanbuls gammalmodiga, uråldriga patina. På den asiatiska sidan tornar de modernistiska cementhöghusen upp sig.
Paradoxen i Istanbul är kontrasten mellan stadens öppna liv och maktens slutna system.
Ett demonstrationståg på Istiklal Caddesi med 50 deltagare följs av 75 unga poliser. Infarten till Bilgi-universitetets Santral campus påminner om kontrolltornet till ett kärnkraftverk.
På Waltics andra konferens för författare och översättare från hela världen markeras att orden inte känner några gränser och att det inte finns någon begränsning för det språkliga uttrycket.
Den här gången ligger tyngdpunkten på ”kulturell översättning”, så att diskussionerna tvinnas samman kring frågorna om hur man överför ord och uttryck till ett annat språk, samt vilka vinster och förluster som präglar en sådan ”oundviklig uppmärksamhet” (den koreanske författaren Ko Uns uttryck).

Orhan Pamuks översättare till engelska, författarinnan Maureen Freely, konstaterar till att börja med att endast tre procent av all engelskspråkig litteratur är översättningslitteratur. Hon berättar engagerat om sitt arbete med Pamuks språk som skett i ständigt samarbete med författaren. Denne har ofta haft invändningar, ibland redan i första meningen.
Hon skildrar rättegången mot Orhan Pamuk som bland annat är ultranationalisternas hatobjekt på grund av uttalanden som: ”En miljon armenier och trettiotusen kurder har mördats i det här landet, och jag är den ende som talar om det.” Bilden av Pamuk, besudlad av ägg efter rättegången, säger något om Turkiets förhållande till världslitteraturen.
Maureen Freely berättar ingående om hur den turk-armeniske journalisten Hrant Dink mördades på gatan utanför tidningen Agos 19 januari 2007, efter det att han i nationalistiska tidningar anklagats för att ha ”förolämpat det turkiska”.
Hundratusen människor följde Dink till graven, och mordet har skapat en större medvetenhet om hur utsatt yttrandefriheten hela tiden är i ett tidningsklimat av klichéer och förenklingar.

Kärnfrågan på Waltickonferensen i Istanbul är följaktligen hur behandlingen av språket korresponderar mot behandlingen av det mänskliga. Holländaren Martin de Haan, som är ordförande för Europeiska rådet för litterära översättare, varnar för att översättningar jämkas och slätas ut, med argumentet att uttryckssätt inte är möjliga i det andra språket. Så försvinner egenart och språklig identitet.
Den isländska författarinnan Steinunn Sigurdadottir konstaterar att förlagen oroar sig för mycket för läsaren. Man ska inte förklara sådant som inte uttrycks i texten. Hon hänvisar till en ”hundalogik” som handlar om att översättaren måste förstå meningens sammanhang och inre logik, samt ha en känsla för humor och ironi.
Särskilt rädd är hon för det hon karakteriserar som ett tyskt förhållningssätt till vitsen. Den roliga historien berättas, och sedan säger berättaren: ”Das Lustige ist... Det roliga är...”
Så är det inte på kaféerna i Beyoglu, där den amerikanske författaren Brad Fox berättar historier från sitt romanprojekt om idealismen och cynismen
i humanitära biståndsprojekt, samt hur Istanbul på kort tid översvämmats av investerare och rörligt kapital. Stadsdelen Beyoglu håller på att tömmas på livskonstnärer, menar han. Fox sammanfattar utvecklingen i formeln: ”De rika har ingen fantasi, och de fantasirika har inga pengar.”
”Jag skrev något: Äger jag det eller producerade jag det?” kallar litteraturprofessorn Bülent Somay från Bilgi-universitet sitt föredrag, där han pläderar för uppgivande av copyright och proletär medvetenhet om författarens förvandling från av kapitalismen inlemmad småborgerlig intellektuell till fria ordet-arbetare på internet.
Somay provocerar med marxistisk terminologi och avantgardehållning, samtidigt som han bortser från upphovsmannens rättigheter och frågornas komplexa natur. Argumentationen anpassas till en förenklad, existerande marknads ”behov” och ”blixtsnabba utveckling”.
På så sätt uttrycker denne hip-hop-professor, med sina frihetsvisionära klichéer, aktuella motsättningar i tiden som faktiskt handlar om att man med en oundviklig uppmärksamhet, ett slags ”hundalogik”, tvingas särskilja mellan individen och utvecklingen, producentkorporationerna och den ensamme författaren eller översättaren på sitt rum.

Ko Un får sista ordet, och han definierar språkets obegränsade nostalgi: rörelsen mot andra språk. Det är ett okänt hem, bortom individens minne och födelseort.
Där handlar det om att respektera och överskrida gränser, och där befinner vi oss när vi arbetar på meningen – som får sin egenart av historien, tiden och vår personliga karaktär.
Jag känner med Gunnar Ekelöfs jungfru:
”Av ömhet inför sitt öde / I detta öde var hennes hopp.” Författarens ständiga tvivel på sin personliga historia och översättarens känslighet för språkets obegränsade karaktär tycks skapa en rymd som påminner om staden Istanbul.

Jag sitter på kafé Pierre Loti och tänker på mina egna identiteter, ligger på ett motorbåtsdäck och stirrar på himlen ovanför moskéerna, lyssnar till historier på ön Büyükada om stillheten i livet – och allt får plötsligt rum: motsägelserna, kaoset, det egna jaget. 

Ulf Peter Hallberg
kultur@kvp.se