Vem vill inte ha ett vardagsäventyr? Det är ett välfunnet ord i baksidestexten på Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här, som i sin tur är en utmärkt titel. För den 19-åriga halländskan Moa som nyinflyttad till Stockholm är fast besluten att bli skådespelare har bara timanställning på äldreboendet Liljebacken, och hon "frånsäger sig allt ansvar" för sin "tillfälliga arbetsplats".
Så det är med stor distans och en lika stor portion äckel som hon inträder i det medie- och mytomspunna rike som är äldrevården. Moa ser till en början bara en massa gamlingar och mer eller mindre skitjobbiga människor, eller framför allt kvinnor, personalen inklusive. De är feta och rynkiga och fula och konstiga och dementa och det är blöjor och bajs mest hela tiden och en sexfixerad präst som försöker få ner Moa i sängen.
Bland de anställda tycker Moa allra sämst om Leena "med två e" som verkar vara någon gammal punkare som blir sur när Moa råkar använda hennes döskalleprydda kaffekopp. Ja, här dricks förstås kaffe i personalrummet, om än inte lika intensivt och vitsigt som i Gertrud Larssons pjäs Avdelning 305. I Jag ska egentligen inte jobba här tar även åldringarna plats och blir så småningom mer än A4 och C1, efter var de råkar bo, och i synnerhet ett visst fläskberg vid namn Gullan ska komma att spela en viss roll för Moa.
Själv får Moa dock inga roller och misslyckas med det ena scenskoleprovet efter det andra, och den stackaren är påfallande ensam och blyg som lantis i ett noga gatuangivet Stockholm - även om hon lär sig att smita in på diverse teatrars genrep. Där hon till all lycka blir bekant med en Oskar som inte heller han motsvarar hennes tonårsdrömmar.
Till att börja med, alltså. Och förstås precis som med pensionärerna, och med Leena. Moas kategoriska syn på såväl sig själv som omgivningen förändras under bokens gång. Och trots att slutet - då Moa äntligen ska få provfilma för en informationsfilm om socialstyrelsen - även det är förutsägbart, skriver den 28-åriga gymnasieläraren Sara Beischer med ett friskt humör och en taktfast rytm som lovar gott.