Ingen kan anklaga Åsa Nacking för opportunism, att hon vill smeka publiken medhårs. Det är snarare de redan frälsta som gillar hennes utställningar. Hon visar gärna det senaste – det som gäller inom samtidskonsten.
Nu presenterar hon en elevutställning med idébaserad samtidskonst, vilket är mainstream i konstvärlden.
Den kommer sannolikt inte bättra på Lunds konsthalls usla besökssiffror. Temat är ”flykt” (Escape).
Utställningen är ett resultat av ett större samarbetsprojekt som inleddes 2009 mellan konsthögskolorna i Malmö, Braunschweig, Lissabon och Ramallah. Ett tjugotal unga konstnärer deltar.

Samtidskonsten har ofta fått kritik för att den är svårbegriplig. Detta försöker Lunds konsthall råda bot på genom att tillhandahålla texter som förklarar och ger bakgrund till verken. Det kan behövas, eftersom referenserna inte är självklara.
Hur ska man exempelvis tolka Majd Abdel Hamids Pain killers?
Jag ser att det är en modell av en moské byggd av pillerkapslar. Av titeln att döma är det smärtstillande eller lugnande piller.
Min första association går till Marx. Religionen är folkets opium. Denna tolkning stämmer väl överens med temat, Flykt.

Men ack nej! Min tolkning överensstämmer inte alls med konstnärens intentioner.
I katalogen kan man läsa att verket handlar om den ökande användningen av smärtstillande och antidepressiva mediciner på Västbanken och Gazaremsan under de senaste tio åren. Och moskén är den berömda Klippmoskén i Jerusalem.
Samtidskonsten påminner inte så sällan om reklamen.
Du har en slagkraftig bild och en copytext som talar om hur vi ska tolka bilden.
Båda behövs. Annars är vi ”lost”.

Utställningen innehåller dock flera sevärda verk. Khaled Jarrars videoprojektion med marscherande soldater i ett flödande solljus liknar en rörlig abstrakt målning där soldaterna blir till färgfläckar.
Och Maiken Stenes poetiska installation; en ingång till en övergiven gruva, en metafor för det omedvetna, en hemvist för de spöklika andeväsen som vistas där.
Spöklik är även Lars-Andreas Tovey Kristiansens The Radiant City, en video-
installation som visar spökstaden Pripjat som övergavs 1986 efter kärnkraftshaveriet i Tjernobyl.
Konstnären tog sig in i det avspärrade området för att filma.
Strålningen är fortfarande farligt hög där. Naturen har tagit över, växter och djur härjar fritt.
Utställningen är helt ok, men politiskt korrekt och lite färglös.
Var finns det passionerade uttrycket?

Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se