Tanken svindlar. Om matriarkatet hade härskat för hundra år sedan. Hur många operor hade vi då inte haft som Tirfing där huvudrollen är en mezzosopran som dödar barytonen? Och inte nog med att det är en kvinna som dödar en man. Hon gör det för att han är kär i henne därför att han tror att hon är en man.
Nu finns det EN sådan opera. Sedan 1898. En vikingaopera till på köpet. Och den har Malmö opera tagit till vara och polerat upp som ett antikvitetsfynd.

Tyvärr gick det sönder lite när de höll på. I stället för att nöja sig med att varsamt lyfta fram berättelsen om den naturligt häftiga och queera Hervor i manskläder har man uppfunnit en samtida ramhistoria där Hervor blir utsatt för en gruppvåldtäkt för att vilja hämnas, och därför ervövra ett svärd a.k.a. karriär a.k.a. makt.
Klumpig koppling detta att kvinnor begär makt därför att de är uppfyllda av hämndbegär. Wilhelm Stenhammar och Anna Bobergs opera Tirfing rymmer redan så många omedelbara och intressanta konflikter om både kvinnor och män som styrs av manliga hierarkier och regler om kärlek mellan människor.
Daniel Hellströms Vidar och Martina Dikes Hervor är det mest gripande kärlekspar som inte fått varandra på en operascen på mycket länge.
Deras röster kommer djupt inifrån hjärtat av verket. Vidar tror att Hervor är en man: "Vår vänskap har en dörr, den dörren leder ut till nya kärlekar och rika länder."
Så beskriver Anna Boberg vägen ut ur garderoben 1898.
Hon friade till den kända arkitekten Ferdinand Boberg, de gifte sig och sedan har hon fått stå i skuggan av NK, Rosenbad, Thielska galleriet och alla andra betydande byggnader som han har ritat.

Anna själv var både konstnär, författare och kompositör och dyker upp vid sitt staffli sist i regissören Per-Erik Öhrns ramberättelse för Malmö opera. Anna Boberg hade penseln i högsta hugg när hon målade snöiga berg på Lofoten, Hervor har svärdet. Paret Boberg umgicks med kronprins Gustav Adolf.
På Malmö opera kommer Hervor (eller Hervadur som hon heter som man) in på skidor i vargpäls och kastar sig om halsen på sin älskade "vän" prins Vidar.
Hervor ärver det magiska svärdet från sin far på ett villkor att hon aldrig får avslöja att hon är en kvinna. En solklar metafor för ett samhälle där män dikterar villkoren och äger arbetsmarknaden.
Männen är konstnärer, men kvinnorna kallas målarinnor och förväntas ta hand om barn och hem. När operans Hervor hyllas som "den klokaste av män" i en pampig manskör är det en brandfackla som kastas rakt i nyllet på den tidens mansgrisar som Vilhelm Peterson-Berger, DN:s kritiker som sågade librettot, men hyllade musiken, vintern 1898.

Det finns någonting befriande, bekant och bedårande med operan, som har med Stenhammars nationalromantiska folkton att göra, men lika mycket med Bobergs budskap och teamets och ensemblens kärlek för verket. Arnold Östman och Malmö operas orkester leker med mina känslor.
Ensemblen saknar ingenting. För sopranen Ulrika Mjörndal, och barytonen Jakob Högström får man också höja en särskild bägare av mjöd. Och för kostymidén där vikingaklädseln bärs lekfullt genom en maskerad i sekelskiftessalongen.
2011 är vi dock mottagliga för en långt mer feministisk och radikal tolkning än vad det manliga teamet på Malmö opera förmår. Men den queera kärlekskärnan i verkets mitt har de som sagt vårdat, ömt och vackert.