Uppsåtet är så gott och viljan är så stor. Regissören Emil Jonsvik och resten av teamet bakom dennes debutfilm 7x – lika barn leka bäst (premiär i dag) spricker nästan av iver att berätta något av verklig betydelse: hur livet ser ut för en del av barnen i de ekonomiskt mindre starka miljonprogramsmiljöerna – hur driften att bli ”någon” tar vägen via vapen och nedtryckande av svaga individer. Hur osäkerhet och oansvariga hemförhållanden föder grov mobbning i skolorna.
Men den goda viljan räcker tyvärr inte alltid för att skapa en film med konstnärlig bärighet.
7x är som ett beställningsverk av Socialstyrelsen, fylld av generiska scener som demonstrerar riskmoment (ska man som högstadietjej hoppa in i den lokale langarens bil och lifta hem?).
Stilistiskt är 7x en slags förlängd version av Anslagstavlan med ”kreativ” ljudbehandling – dova dunsar, andra illavarslande ljudeffekter och musik gör att skådespelarnas repliker dränks. Inte så lyckat om man är ute efter att förmedla ett budskap.

ANDERS E LARSSON