KONST

MOLN | Skissernas Museum. Varar till och med 7 oktober 2012.

Författaren Waldo Frank fäller på 1920-talet en kommentar om att fotografen Alfred Stieglitz framgångar beror på den hypnotiska inverkan han har på de avbildade. Stieglitz blir förolämpad och skriver en av fotohistoriens märkligaste texter där han menar att Frank endast ser honom som en mekaniker som trycker av efter att ha försatt sina "offer" i ett fogligt tillstånd.­

I samma veva undrar Stieglitz svåger varför han har slutat spela piano när han är så duktig. Lätt för honom att säga som spelar violin, menar fotografen. Ett piano är dyrt, otympligt och behöver skötas. Även svågerns ord tycks Stieglitz ta som en förtäckt ­beskyllning.

Stieglitz lösning blir: "Så jag bestämde mig för att svara Frank och min svåger. [...] Jag skulle göra en serie av molnbilder." Med dessa moln - Ekvivalenter kallar han dem - vill Stieglitz gestalta känslor, men utan människor, och bildserien ska komma att bli den mest kända molnserien i fotohistorien. Det är svårt, han tar hundratals dåliga bilder över 9 år och åstadkommer 40 han känner sig nöjd med.

Moln är ett bedrägligt motiv, det vet de 28 konstnärer som ställer ut på Skissernas museums sommarutställning. Medan himlens ständiga vittnen ger människan daglig skönhet och dramatik är det svårt att översätta det till ett konstverk men Skissernas har stora fördelar av den dynamik som blir till av att kunna blanda historiska och nutida verk i utställningarna.

Här samsas Francesco Guardis 1700-talsolja Ballonguppstigning över Venedig med den kinesiske konstnären Sun Xuns animerade, suggestiva och makalösa kortfilm 21g - missa inte! Flera små otroligt begärliga molnstudier av 1800-talsroman­tikern Johan Christian Dahl är lika dramatiska som Patrik Nilssons vackra och särskilda teckningar från 2009. Jone Kvies lekfulla, bubbliga och hypermoderna skulptur tronar mot en fond av jättelika klassiska målningar.

Men några av de nyare verken är, detta slås jag ofta av, trista och banala. Som om tiden kommit ikapp dem men de har ännu inte inlemmats i ett historiskt sammanhang, likt ett egennamn som nyss blivit omodernt. Inom estetiken menar man att först när några generationer har förklarat ett verk för bra konst så kan man vara säker på att det är så.

Frank hade rätt om Stieglitz, han hade en hypnotiserande effekt på dem han fotograferade, vilket inte innebär att han var en dålig fotograf, snarare tvärtom. Hans begåvning var förhäxande och molnbilderna suger in betraktaren. Detsamma gäller en annan vid utställningen representerad konstnär, upphovsman till två små, mörka och suggestiva fotografier. Molnformationer heter de och konstnären trodde att vissa former uppenbarade sig på samma plats gång på gång. En typisk åsikt för August Strindberg - det är han som är fotografen - och hans vetgiriga men rätt ofta förvirrade sinne. Men hans talang också i dessa små bilder är trollbindande och det är himla fint att se.

Jenny Maria Nilsson