Creavit! Gloria Dei! De stora kukarna står och sprutar som fontäner.
En annan bild: Ett guldfärgat lejon (Hills alter ego) kör in kuken i en kvinna som ligger på rygg.
Carl Fredrik Hills borgerligt sinnade syster Hedda, lyckades inte bränna upp allt snusk som Hill klottrade och tecknade, ofta på billigt papper, svårt medtagen av den schizofreni han drabbades av 1878, endast 28 år gammal.
Den stora Hill-utställningen, som visats på Waldemarsudde i Stockholm, har nu anlänt till Malmö konstmuseum. Den visar två vitt skilda Hill; en frisk målare som är i framkant med sin samtid, och en som lämnat sin tid för gott. Som lever i en schizofren drömvärld där dåtid, nutid och drömtid blandas hej vilt.
Men utställningen innehåller också målningar som utgör en brygga mellan det friska och det sjuka. Jag tyder sjukdomstecken. Svarta granar som hotfullt böjer sig för vinden. En ödslig ensamhet på kyrkogården. Jag ser själen projiceras på duken. När schizofrenin sedan får Hill i sitt grepp vräker han ut sin själ över tusentals papper. Det är expressionism med en dos symbolism!
Tyvärr hade han ingen tillgång till olja och duk, utan fick nöja sig med penna, färgkritor och papper. Undrar vad han hade åstadkommit med duk och rikligt med oljefärger. Systern, som han bodde hos under större delen av sin sjukdomstid, fruktade säkert att det skulle bli ett jäkla färgkaos, kladd och kludd överallt. Inte bara på dukarna.
När man 1911 ordnade en minnesutställning i Lund efter Hills död fanns inte sjukdomsbilderna med. Tiden var inte mogen.
Men när expressionismen blev mode i konstvärlden kunde man äntligen se Hills storhet. Gunnar Ekelöf ansåg exempelvis att Hills sjukdomskonst var överlägsen den "friska" konsten: "Hills oljemåleri blev en torso, hur mycket än minnestecknare och museimän vill ha det till något annat. Det är i sjukdomen han är stor, lika stor som de största."
Och Ekelöf skrev insiktsfullt att "det är skimret från de sjuka bladen som återfaller på de friska dukarna."
Så är det. Det är svårt att undgå "skimret från de sjuka bladen". Utan de sjuka bladen hade Hill sannolikt varit bortglömd trots sin stora talang. Men den djärva sjukdomskonsten passar konstnärsmyten som hand i handske – konstnären som gränsöverskridande geni och outsider. Där kände Ekelöf ett släktskap; den missförstådda undantagsmänniskan.
Jag anser dock att hans oljemåleri står sig bra, han var något av en pionjär, tidigt inspirerad av impressionismen, men det är trots allt 1879 som oljemåleriet når sin höjdpunkt, året då han insjuknar i Paris. Då naturen besjälas.
Jag finner stort nöje i att se denna kronologiskt hängda utställning baklänges och jag får då med mig "skimret från de sjuka bladen" hela vägen till de första verken; tillbaka till framtiden.
Conny C-A Malmqvist
kultur@kvp.se
FOTNOT. Maximus pictor - latin för den störste av alla målare. Så kallade sig Hill.
