August Strindberg skrev konstkritik i Dagens Nyheter mellan 1873-1878. Det var innan han hade fått sitt litterära genombrott. Han behövde pengarna.
Jag gillar Strindbergs sätt att skriva konstkritik. Det är färgstarkt. Särskilt då han skrev i dialogform och höll två synpunkter levande samtidigt:
"- Vad tycker ni om Ekströms Dala-landskap?
- Infamt! Se här sådant kludd, stora färghögar som på en fonddekoration; den är ju både rutig och randig som en trasmatta; rött, blått gult, grönt - alla färger råa bredvid varandra!
- Ni torde observera att tavlan är fem alnar lång och sålunda gjord att betraktas tio á femton alnars avstånd! Var så god och kom hit; nej åt höger där ljuset kommer ifrån. Se nu! Känner icke hur väggen öppnar sig? Andas ni inte lättare, sätter sig icke ögat i samma positur som det gör då ni står på ett högt berg och blickar ut över en vidsträckt utsikt. (...)
Sen I vad er trasmatta är vacker och sann!"
Med hjälp av dialogformen kunde han göra konflikten mellan det gamla och det nya levande. Strindberg stod mitt i sin samtid - i brytningspunkten mellan tradition och revolution. Han köpte långtifrån allt som var nytt. Han var en blandning av radikalism och konservatism.
Trots att han förstod sig på den framväxande impressionismen, och insåg vad impressionisterna var ute efter, att måla intrycket snarare än föremålet för intrycket, så var han kritisk.
Strindberg uppskattade exempelvis inte Monets måleri: "antingen har han fel på ögonen eller så är han sjuk i huvudet."
Hans kritiska hållning till impressionismen kan tyckas märklig, men ännu märkligare är Strindbergs vurmande för en nationell konst som löper som en röd tråd genom hans konstkritik. Konsthistorikern Georg Nordensvan som var verksam under Strindbergs livstid, anser att hans nationalistiska position är anmärkningsvärd: "Den blivande bildstormaren talar alltså för svensk karaktär i svensk konst och för målmedveten, besinningsfull utveckling."
Strindberg var extra svag för det svenska historiemåleriet - den fosterländska konsten. Ett faktum som ofta göms undan, eller tonas ner när hans konstkritik kommer på tal i dag.
I ett föredrag om Strindberg och konsten, på Strindbergsmuseet 2001, betonar Olle Granath hans radikala hållning och stora förståelse av impressionismen.
Inte ett ord om att konstkritikern Strindberg hävdade nationalistiska uppfattningar och varnade för faran att åka utomlands och studera konst. Enligt honom riskerade de unga svenska konstnärerna att förlora känslan för de nationella värdena. I artikeln Våra franska kolorister från 1878 skriver Strindberg om en av utställarna, en Herr L:
"Det är mycket vackert och mycket galant, men hur går det med Svenska historien, Peder Sunnanväder, Sturen och alla andra vackra och stora minnen? (...) har han verkligen så mycket att lära i Paris som icke kunde vinnas hemma? Säkert icke! (...) Hr L:s landskap gör samma frapperande intryck som ett nytt mode. Det är emellertid ett farligt manér, ty den vita färgen är av naturen död och slukar gärna alla lokalfärger, så att naturen ser mjölig eller dammig ut och får snart nog likfärgen."
Strindbergs konservativa konstuppfattning borde få Sverigedemokraterna (SD) att jubla. Om de nu orkar läsa honom. Strindberg föregrep naturligtvis inte SD men nog finns det beröringspunkter mellan hans syn då och deras nu. I SD:s principprogram kan man läsa följande:
"Det som vi primärt inriktar oss på att bevara är dock sådant som vi betraktar som tillhörande kärnan i den svenska kulturen. Till denna kärna räknar vi i första hand sådana företeelser som i särskilt hög utsträckning har präglat vår samhällsutveckling, har en djup förankring i den svenska historien, en stor utbredning bland tidigare och/eller nu levande svenskar, en stark symbolisk betydelse för den svenska identitet eller på något sätt är unikt för den svenska nationen eller en viss del av den svenska nationen."
Strindbergs konservativa böjelser känns en smula unkna, men han var ett barn av sin tid. Som konstnär var han betydligt radikalare än som konstkritiker. Hans romantiskt expressiva målningar anses föregripa den abstrakta expressionismen. Främst hans landskapsmåleri. Historiemåleriet lyste med sin frånvaro.
Om den unge konstkritikern Strindberg hade applicerat sin egen kritik på sitt måleri så hade målaren Strindberg sannolikt blivit hårt åtgången.
Julius Kronbergs dåtida skandalmålning "Jaktnymf med fauner" (1875) - etablissemanget såg snusk och omoral, feministerna såg kvinnoförnedring, men konstkritikern Strindberg såg nästan bara färg. Foto: NATIONALMUSEUM 2004
Strindberg var på många sätt trolös och motsägelsefull. Den livfulla recensionen av skandalmålningen Jaktnymf med fauner av Julius Kronberg innehåller idel lovord. Målningen föreställer en naken kvinna som ligger utfläkt starkt solbelyst i en glänta i skogen. Läpparna är särade och ögonen slutna. I buskarna står lystna fauner och gluttar. När etablissemanget såg snusk och omoral och de radikala feministerna såg kvinnoförnedring, såg Strindberg nästan bara färg. Han målar upp hela tavlan i skrift - beskriver hur blicken vandrar runt i målningen.
"Sedan ögat hämtat sig (efter den första slående effekten) börjar det omedvetet sin vandring på färgskalan, dock alltjämt lett av av artistens osynliga hand (...) Första övergången blir nästan omärklig till rosorna, vilkas färg gränsar närmast till karnationens; men rosorna blekna snart, och som en blaserad fjäril svävar blicken över det varma, gula draperiet, som är något trognare mot sin erövring, det lyser och värmer, men berusar också, jäktar, gör otillfredsställd, vart skall nu den irrande blicken hän; det börjar vibrera i synaxlarne(...)"
Inte ett ord om det erotiska innehållet och det mansgrisiga sättet att framställa kvinnan på. Här framstår han som en förespråkare av en "konst för konstens egen skull". En hållning som han senare tog avstånd ifrån.
Strindberg verkade i en omvälvande tid där det moderna vann terräng. Han gav sig i kast med många uppgifter under sitt liv. Den som konstkritiker är kanske mindre känd. Han var inte alls ängsligt politiskt korrekt, som många av dagens konstkritiker är. Strindbergs nyfikna och prövande hållning och litterära stil är föredömlig. Men den unkna nationalismen kan man vara utan.
