Så är också Ivan Demjanjuk död, lägervakten i dödslägret Sobibor dit vakterna flyttades efter att Treblinka tjänat ut som mordplats för en miljon judar. Han hade redan stått inför israelisk domstol men benådats av högsta domstolen i brist på bevis. Hedersamt av denna att stå emot det folkliga tryck som ville ha honom hängd - precis som han dömdes till i rätten. Detta säger indirekt också vilken rättsstat Israel är. Chil Rajchman som tillhörde det femtiotal som lyckades fly från Treblinka pekade ut banemannen, Ivan den förskräcklige, som sadisten benämndes. Det räckte inte.

Men några år senare blev han dömd mot sitt nekande inför tysk domstol. Demjanjuk berättade inget utan tog med sig sina vedervärdigheter i graven.

Säg den bödel som berättar!

I ett avseende hade hans son som följde hela processen kanske rätt. Sonen menade att Tyskland behövde en ukrainare för att skyla sin egen skuld och som en avslutning på historiens värsta brott.

Kollaboratörer fanns överallt. De var nyttiga underhuggare till Gestapo.

För några dagar sedan tågade triumfatoriskt Waffen-SS-veteraner, bejublade, på Rigas gator med den lettiska regeringens tillåtelse och utan att Sverige lyfte ett finger i protest.

Balterna stod för den procentuellt största judeutrotningen. Den började redan innan nazityskarna hade kommit in på baltisk mark. I Litauen exempelvis har ännu ingen krigsförbrytare ställts inför rätta trots att det funnits väl meriterade slaktare att döma. De har kommit undan på grund av sjukdom, ålderssvaghet - eller, för att vara rakt på sak: viljan har inte funnits i den litauiska regeringen.

Dovid Katz som varit professor i jiddisch på universitetet i Vilnius entledigades från sin tjänst när han påpekade att den litauiska regimen likställt kommunismen med nazismens förintelsepolitik.

Man har till och med hotat gamla judiska partisaner som lyckades fly från gettot och framställt dessa som krigsförbrytare. Så går det till i Baltikum.

Men denna överslätande attityd i förhållande till massmorden på judarna förekommer överallt där nazisterna drog fram. Var de franska intellektuella tyskvännerna bättre? Har inte den progressive Günter Grass fått göra sin Canossavandring sent omsider? Hur många krigsförbrytare fick inte en fristad i Latinamerika, i Nassers socialistiska Egypten eller Assads Syrien?

Var Sverige, humanismens stamort på jorden, så mycket bättre?

När till exempel Efraim Zuroff, nazijägaren, skickade ett brev till statsministern Ingvar Carlsson med en lista på förbrytare som misstänktes uppehålla sig i Sverige, möttes han av kalla handen. Krigsförbrytarbrott hade preskriberats, fick han till svar.

Nu är Ivan Demjanjuk lika död som sina offer. Men det finns kanske åtminstone ett hundratal till av ukrainarens kaliber som fortfarande går omkring, lika tysta med sina erfarenheter dolda i sin själlösa normalitet. Är de värda denna ännu inte postuma välsignelse?

Salomon Schulman

kultur@kvp.se