Emellanåt kan man som teaterrecensent i den trygga salongsfåtöljen fantisera sig in i teaterhusens innandömen, dolda ytor, utrymmen och vrår, bortom den fastlåsta scenbilden. Men inte kunde man väl ana att ett veritabelt äventyrsland bredde ut sig bakom kulisserna, i dekorförråden och i teaterhusets vindlande trappor och gångar. Men just så är det, åtminstone när man tillsammans med en grupp yngre skolbarn på Helsingborgs Stadsteater leds in i teaterns mörka inre av en smått ängslig vakt (Lennart Almroth) och av den nyfikna flickan Alice (Jenny Nilsson).
Precis som i Lewis Carolls förlaga är det i vandringsföreställningen Alice i Äventyrslandet en lurig liten kanin (Lars Wiik) som genom att ha stulit Alices storasysters solfjäder lockar in Alice (och oss andra) i en värld som snart inte längre är ett vanligt teaterhus, utan ett skimrande och magiskt rike som emellertid präglas av Den röda Drottningens (Ida Wallfelt) härsklystnad.
På föreställningens olika stationer runtom i teaterns bakre och nedre sektioner vecklas berättelsen ut med hjälp av de figurer som befolkar det förtrollande landet, från Katten (Bo G Andersson) som i själva teatersalongen bor i ett träd och den stackars Larven (Annika Kofoed) som får hålla till i källaren medan hon röker på sin vattenpipa och drömmer om att bli en fjäril, till det stora tekalaset där Kaninen och den lismande Hattmakaren (Jan Nielsen) bjuder in publiken på en väldig tebjudning.
Alla är de offer för den vackra Drottningens nycker och stränga lagar. Men vad händer med Alice och hennes empati och självrespekt när hon plötsligt erbjuds att tillsammans med drottningen utöva samma absoluta makt över sina medvarelser?
För manus, scenografi och regi står examensstudenten Hilde Brinchmann, som tillsammans med en handfull andra studenter från Dramatiska Institutet satt upp ett spännande och visuellt verkningsfullt teateräventyr för barn.

De rent teatertekniska lösningarna och illusoriska tricksen (flygande varelser, plötsligt försvinnande väggar, fantasifulla ljudkulisser) utgör tillsammans med det faktum att barnen själva befinner sig mitt i händelsernas centrum, en väl fungerande enhet.
Så uppnår man också det som uttryckligen varit Brinchmanns huvudsyfte: att ge den unga publiken just den föreställning hon själv önskar vore sitt eget första möte med teatern.

Martin Lagerholm
kultur@kvp.se