TEATER

DEN INBILLADE SJUKE | Av Molière | Regi: Johan Huldt | Ystads Stående teatersällskap, Marsvinsholm t o m 12 aug.

Så var då Ystads Stående Teatersällskap tillbaka på mammas gata (eller slottspark) efter att under ett par år förirrat sig i de brittiska öarnas en smula främmande dramatiska landskap. Det var ju ändå med Molière och hans komedi Den tanklöse allting började för 16 år sedan. Efter att under årens lopp bland annat också satt upp franskklassicistiska komediförfattarens Den girige och Tartuffe, är det nu dags för Molières sista pjäs, Den inbillade sjuke. Ödets ironi ville inte annorlunda än att dramatikern själv dog (1673) efter att ha kollapsat på scen medan han spelade rollen som komedins påfrestande hypokondriker.

För Bror Tommy Borgström och hans käcka teatersällskap slutar det emellertid i dur, men först efter att bokstavligen ha slängt ut alexandrinerna och 1600-talskostymerna och med den på scen närvarande Molières benägna tillstånd flyttat fram pjäsens miljö till 1960-tal. Satir över människans pjunkiga självupptagenhet och preciösa inbilskhet är väl lika tidlös som publikens garanterade skrattsalvor åt hennes skröpliga fysiologi. Mycket av det sistnämnda blir det i "husregissören" Johan Huldts mycket fria tolkning, symboliserat av Richard Anderssons scenbild som domineras av en groteskt överdimensionerad vattenklosett där inte bara Borgströms titelgestalt tar emot sina efterlängtade lavemang, utan där oönskade figurer också spolas ned och ut genom pjäsens eget tarmsystem.

Under bar himmel i Marsvinsholms slottspark har man sin Molière-vana trogen förvisso funnit en viss balans mellan tidlöst och samtida, mellan klassiskt narrspel och provinsens högoktaniga bondkomik. På tiljorna huserar så den vanliga skaran av gyckelfigurer, från kvacksalvare och frånstötande friare till intrigerande husjungfrur, otrogna hustrur och förälskade döttrar. Samt förstås den inbillade sjuke själv, Argan, som i sitt hypokondriska behov av konstant uppmärksamhet finner för gott att försöka gifta bort sin dotter (Rakel Benér) med den groteske doktor Gallsten (Claes Åström), som förtvivlat vägrar eftersom hennes hjärta tillhör den väne Cleante (Peder Holm).

Karaktärskomedin slår här ideligen över i excessiv buskisteater med inslag av tidstypiska schlagers och en del riktigt roliga och dråpliga scener. Borgströms komiska snille har i den burleskt hållningslösa titelrollen fått en nytändning, Birte Heribertson visar i sin tacksamma roll som snarfyndigt och skånskt bräkande hembiträde återigen att hon är en komedienne av rang, medan Anna-Lena Hemström är utmärkt som Argans hustru Béline, klassisk femme fatale på dekis. Att Molière själv högst motvilligt är med på de reviderade noterna, och först i sista akten ger tappt och slänger av sig peruken, får i sammanhanget emellertid betraktas som föreställningens mest adekvata attityd.

AV Martin Lagerholm

kultur@kvp.se