För oss äldre tidningsmurvlar och kulturskribenter var det ett nöje att ha med denne måleriske bråkmakare i Ljungby att göra. Var det tomt i Smålandskorgen på Kvällsposten gällde i nio fall av tio: "Ring Sven Ljungberg. Han är alltid förbannad på nånting!"
Jovisst var det så.
Men Sven Ljungberg var ju så mycket mer än en massmedial bråkstake. Jag har framför allt lärt mig genom hans vän Tage E Nilsson, Ölands/Limhamns-konstnären, att Sven Ljungberg var en duktig, stilbildande MÅLARE - en klassiskt tänkande konstnär som kände för motiv och palett. Dessutom var han en fullkomlig hantverkare, vars trägravyrer illustrerade mängder av böcker - många av Ivar Lo till exempel. Få kunde så kongenialt som Ljungberg fånga Ivar Lo:s kantiga figurer, text och bild blev ett, och på något vis var den lomhörde Ivar Lo, som jag pratade med en och annan gång per telefon, och den "arge" Sven Ljungberg, varandras likar. "Skriv redaktör'n, ta till TRÄTYPERNA från andra
världskriget!"
Jag vill inte påstå att Sven Ljungbergs hustru Ann Margret Dahlquist-Ljungberg, vars sommarviste på Öland jag en gång hade förmånen att besöka (utsikten över Kalmar-sund: hennes hatobjekt nr 1 kärnkraftsverket i Oskars-hamn), tänkte på honom specifikt, men i den annorlunda diktsamlingen Isöga berättar hon att vi inte ska vara rädda för den inre, stadiga vreden: "Den skall du vara rädd om. / Den är plogen som bereder den fruktbara myllan."
Plogen Sven Ljungberg fick så småningom ett eget museum i Ljungby.