Arbus arbete ordnat

Publicerad
Uppdaterad
Moderna Museet Malmö bjuder på en utställning med fotografen Diane Arbus fotografier. Jenny Maria Nilsson har sett och fascinerats av utställningen.
Den amerikanska fotografen Diane Arbus hade velat fotografera Ernest Hemingway och Marilyn Monroe.
”De fanns där, självmorden fanns där”, sa hon och menade att hon kunde se på avfotograferade ansikten om en person skulle ta livet av sig. Det verkar otroligt men kanske kände hon igen den sortens känslighet som i längden inte kan stå ut med världen och som hon själv hade.
– Jag skulle ofta önska att jag såg färre bilder, säger den franske konstnären Pierre Leguillon som skapat utställningen. Samma här! Marginalerna för att ytligt beskåda allt fler och meningslösa foton minskar. Det lär väl inte ske att personer skulle börja belasta verkligheten med bilder endast om de är nödvändiga, men skönjer vi inte en brytningstid vid horisonten, där fler medvetet väljer vilka bilder som ska tillåtas ges vikt inom dem?

Min förtjusning i den konstnärsroll Leguillon har – en handelsresande i bild eller en bilddietist som sorterar fram det matnyttiga – är stor. Konstnären som gynnar visande hellre än skapande och utsmyckningar är sprungen ur ett nutida, pockande praktiskt behov.
I allt vi gör alstrar vi monster som måste slaktas. Leguillon förklarar hur besvärligt det är med ”lån/produktion/försäkring” för utställningar – han vill förenkla.
Vilket han gjort bland annat gjort genom att på auktionswebbplatsen Ebay ropa in äldre upplagor av Esquire Magazine där Arbus reportage ursprungligen publicerades, och sedan rama tidningssidorna. Utställningen är för övrigt intelligent ordnad. Numera visas Arbus bilder separat som konst men hon var aldrig konstnär utan pressfotograf och fotografierna togs för att presenteras i reportageform. Leguillon återvänder till källan. 

Arbus begåvning för skildrande var obönhörligt, men det är en sak att födas med ett seende lika vasst och ojämnt som en kaststjärna och något helt annat att göra så
effektivt bruk av det. Hon var lojal mot sin talang. Eudora Welty, en amerikansk fotograf och författa-re, sa att Arbus ”helt och hållet kränker mänsklig integritet och hon gör det avsiktligt”.
Welty hade rätt, Arbus ger företräde åt skildrandet och hänsyn kommer på skam. Men jag ser det som en tillgivenhet.
För att vara lojal mot dem hon porträtterar måste hon svika dem – något typiskt för alla bra fotografer.
”Fotografierna är en sådan anklagelse” sa Harold Hayes, dåtida redaktör på Esquire,
efter att Arbus fotograferat bildserien ”Den vertikala resan”, en svit som enligt planerna skulle få hela utrymmet i ett nummer på 1960-talet.
Så blev det inte, fotografierna ansågs för demaskerande.
Kampen är vad som gör Arbus bilder attraktiva, de avbildade försöker behålla sin mask och sina hemligheter men Arbus letar efter och hittar revorna – det är mänskligt och vackert. I dag är vi vana vid en sådan utlämnande estetik – det som var kontroversiellt blev ett ideal.
Arbus fotograferade för oss i framtiden, också det typiskt för skickliga fotografer. Hennes väl valda teknik, med djupt skärpedjup och vad fotografer kallar ”aktiv luft”
– utrymmet kring de avbildade som hos Arbus är stort – ger en god bild av en annan tid. Det är ett intressant fenomen inom foto att pressfotot blir mer konst och mindre fotografi när åren passerar medan det motsatta ofta sker för konstfotot som blir mindre konst och mer fotografi. Som om den dokumentära bilden bär sin egen kontext medan ett fotografi taget med konstnärliga avsikter är beroende av sammanhanget det skapades i.

”Det är inte jag som trycker ner avtryckaren – utan bilden”, sa Arbus, en omskrivning för att hon intuitivt visste när svagheterna syntes och det var dags att hejda tidens ström. År 1969 berättade hon för en vän att fördelen med ett uppslukande arbete är att det håller tankarna borta från frågor omöjliga att besvara.
Två år senare tog Diane Arbus livet av sig och det sägs att hon fotograferade sig själv medan hon dog.

Jenny Maria Nilsson
kultur@kvp.se

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag