"Hvordan ser det guddommelige ud og hvor står mennesket i forhold til det?"

Den frågan ställer Flemming Friborg i utställningskatalogen till Kirkeby Epifani, med verk från 1981-2011, som nu visas på Ny Carlsberg Glyptotek. Det verkar onekligen som att Per Kirkeby, född 1938, hyllas hemma i Danmark inte nödvändigtvis som något gudomligt, men som konstnären som ställer sig emellan skikten, och ger sig i kast med de inte alltför enkla frågorna om inre och yttre material.

Alla vill ställa ut Kirkeby just nu, skriver tidningen Politiken, och alla vill se Kirkeby.

Det är en Bilden är beskuren. Foto: Lea Gryzemycket vacker, men inte särskilt stor sal som Glyptoteket hänger Kirkeby i. Skulpturerna är öar i etern. Det ger oss åtminstone tre element, där det tredje är rummet i sig, som i sitt klassiska överdåd möjligtvis tar lite av uppmärksamheten från verken. Salen bredvid är avspärrad. Men blicken går ut över de vita statyernas tillfälliga adresser, som bistår med kompletterande referenser och i kontrast till Kirkebys abstraktioner gör färgfusionerna i till exempel Oprejst Fram (2005) och Geologische Nachrichten (1999) ömtåligare än om de skulle ha visats separat, isolerade från andra tiders konstuttryck.

Det är naturligtvis meningen, för det vilar ett nästan överdimensionerat stort, mångtusenårigt konstkapital i buken på denna köpenhamnska koloss.

Naturens former och förändringar är återkommande teman hos Kirkeby, där definitionen är diffus i färganslagen, som gryniga hinnor över skarpa syreflöden (titta efter Bilden är beskuren.  glasen i Oprejst Fram) - och som ändå tillåter ett slags skimrets detaljer. Kirkeby, utbildad geolog, låter motiven växa fram i värme med jordiska toner som då och då övergår i glansiga spänningar ut och in ur iris.

Mer: vad blicken säger dig.

Mindre: att låta någon berätta.

Mer: ögonblickets känsla.

Mindre: minne.

Hans skulpturer förefaller förhistoriska och framtida på samma gång, och Kirkeby menar att sten som formas av vind är en geologisk process, medan upplevelsen och konceptualiseringen sker inom oss. Kanske vill han säga att människan tvunget existerar i det enda nuet?

Kirkeby var medlem i Eks-skolen, den experimentella danska konstskolan som ville göra sig kvitt barriärerna lärare-elev. Och han tillbringade några år på 60-talet i den New Yorkska popkonströrelsen: det är en bred och spännande konstnärsgärning som alltså nu ännu en gång öppnas upp för oss. Med vad som vid första anblicken liknar enkla målningar och grova stenkroppar ställs vi inför möjligheten att själv försöka förstå de komplicerade inre lagren i vår tillvaro, de nervnästen som utgör vår egen känsla i det vida alltet.

David Stenbeck

kultur@kvp.se