– En sak visste vi från början. Det fick inte bli någon Buttericks-apa. Hur skulle vi få gorillan Sally trovärdig?

Årets vinnare av Thaliapriset och en av Sydsveriges mest mångsidiga artister, Harald Leander, slår sig ner på ett kafé nära Teater 23 i Malmö. Scenografin till den prisbelönta föreställningen Legenden om Sally Jones är för tillfället nerpackad, men i höst är det dags för ytterligare turnéer.

Succéföreställningen är på många sätt typisk för Teater 23. Pjäsen, ett litet allkonstverk, spelas på ett minimalt scengolv tätt inpå publiken. Ljus, ljud, musik och rörelse samverkar i en intensiv miljöskildring av regnskog, ruffig hamn och dånande maskinrum.

Inget gulle-gull. Gorillan Sally utsätts för grym behandling men vädrar också friheten. Pjäsen sänder ut starka känslor i både positiv och negativ riktning. Målgruppen, främst barn mellan åtta och tolv, tas på allva "Legenden om Sally Jones". Foto: Peter Westrupr.

Funderade ni aldrig på att ni gått över en gräns för vad unga tål?

– Egentligen inte. Barnen greppar konflikterna på sin nivå, bearbetar själva. Vi bör inte göra det åt dem. Man ska inte krympa eller förenkla, inte packa in det hela i cykelhjälm. Jag hade nog låtit piskan vina fyra meter från Sally även för vuxna.

Enligt Harald Leander bör man sudda ut gränsen mellan vuxenteater och barnteater. Det är ingen skillnad, förutom i ämnesvalet.

– Det gäller bara att välja rätt historier. När man väl börjat jobba är det historien som styr.

Hur fick du idén att göra teater av just Jakob Wegelius bilderbok?

– En beställning från Teater 23 som ständigt letar på bibliotekets barn- och ungdomsavdelning. Med boken i min hand skissade jag upp två tänkbara recensioner. Wow, vilket äventyr, rena Dickens. Eller. Vad fasen berättar detta? Ett oskyldigt djur som infångas och vinner sin frihet, bara för att förslavas igen.

Leander tog ändå jobbet att göra manus till – och sedermera även regissera – detta halsstarriga äventyr med slemma skurkar och kolonial syn på det exotiska. Avgörande för resultatet var gorillan Sally, gestaltad av dansaren Alexandra Göransson.

Om bara apan Sally hade varit snäppet mindre trovärdig tror jag inte att föreställningen lämnat lika djupa spår?

– Nej, just precis. Kostym-apan igen! Tillsammans med rörelseinstruktören Johanna Jonasson försökte vi hitta tecknen för vad som gör skillnaderna mellan apa och människa. Det sitter i tummarna. Höften. Och framför allt blicken.

– Alexandras Sally är navet i föreställningen. Alla de andra figurerna, människorna, görs schablonartade och överdrivna. Men vi ser dem genom Sallys äkta blick. I och med att vi berättar om ett djur kan vi berätta på ett känslomässigt direktplan. Sally funderar inte på varför hon blir illa behandlad, hon bara känner det. Det är hon som står för djupet.

Legenden om Sally Jones är ett exempel på den höga kvaliteten i svensk teater för unga. Hur tycker du allmänt vi står oss internationellt?

– Sverige har fortfarande gott rykte. Och vi är fortfarande bra på att berätta historier, men saknar lite formmässig fantasi, att blanda former och uttryck på ett sätt som man kan se exempelvis i Frankrike.

– Franska kollegor tror inte sina ögon när de ser vilka resurser vi har här, med egen scen och avancerade ljud- och ljusanläggningar. De hyr tillfälligt in sig på scener, vilket tvingar dem att vara mer uppfinningsrika.

Kaffet är slut. Snart dags för Leander åka vidare till Lund och repetitioner av Får jag lov, ett kulturprojekt riktat till äldrevården. Föreställningen bygger på interaktion, att de dementa bland annat får lukta på rekvisitan, känna på den.

Teater för äldre, parallellt med barn- och ungdomsteater. Har du en mission att göra teater för utsatta grupper?

Harald Leander funderar en stund.

– Både och. Jag arbetar ju på institutionerna också, det är kul med variation. Men det finns många som aldrig får uppleva det speciella med teater, att det som sker, sker mellan människor i ett och samma rum, här och nu. Det gäller inte minst unga. Barn saknar inte förmågan att ta till sig uttrycken. De saknar bara erfarenheten. Hur ska de veta att det inte är OK med mobilsurfning på teatern? Ingen har talat om det för dem.

Harald Leander talar om hur jag-fixeringen brukar ta över någonstans i tonåren. Och att de unga som tittar på förnedrings-tv lär sig att livet går ut på att bli antingen Känd eller Förtvivlad:

- Detta slagg skymmer deras blickar. Men det betyder inte att de inte har förmågan till inlevelse och identifikation. I mellanstadieåldern, Sally-åldern, är man fortfarande mottaglig för Äventyret. Därför har vi som gör teater för unga – och de som väljer ut föreställningar – ett ansvar att berätta bra historier.

– Fantasin är ett viktigt verktyg för att kunna bli vuxen. Och det är aldrig för sent.

Matti Edén

kultur@kvp.se

Fotnot: Årets Thaliapris utdelas på Teater 23 fredagen den 2 november.