Till slut kastar Josefin Iziamo av sig den rutiga pullovern och blir – några armlängders avstånd från publiken – just Josefin Iziamo. Avlägsnandet kan både ses som en befrielseakt och ett led i den fortlöpande metakommentar – eller avdramatisering av teatern – som förhoppningsvis fortsätter verka i åskådarens hjärta och intellekt även efter applåderna och blommorna.
Vem är hemma var, vad är hemma för dig eller mig?
Klart står det i alla fall att den v-ringade pullovern tillhör en 38-årig gift tvåbarnsmamma som när föreställningen börjar sitter och fikar. I brist på vänner eller väninnor anförtror hon sig över kaffe och bulle åt premiärpubliken. Hon heter Annika och är någorlunda nyinflyttad i Landskrona, åt Borstahusen till. Trots grönskan i villaområdet och trots det av allt att döma framgångsrika familjeföretaget är hon rädd. Dörren låst, larmet på.

Rädd för de andra, rädd för city, där de andra bor i stora fina lägenheter. Rädd och så där rättrådigt bekymrad som väl bara representanter för den lika ängsliga som fördomsfulla medelklassen kan vara när de med en korsning mellan kallt fnys och stegrad rysning, inbilska snarare än imbecilla, konstaterar att det finns skolor där 95 procent av eleverna är ”invandrare”. Hur ska det gå för Annikas nostalgirasistiska idealversion av Sverige?

Josefin Iziamo svarar för det mesta i denna lilla uppsättning på Studion: text, regi, den fina tolkningen av Annika. Rätt snart serveras vi – i en under kvällen genomgående kontrasteringsestetik och dialektik – emellertid motbilder, motrörelser, andra perspektiv: inspelade röster och rop från Västbanken, löftesrika vittnesmål och livsutsläckande ord, monotont skorrande ljud och ett slags mörkt uppdaterad poesi som kunde vara kalkerad på Sonnevis klassiska Vietnamdikt.
Och de tre unga dansarna – Elin Kattler, Annou Nilson, Sabrinha Pirat – gestaltar i skönt skevt samspel med Sven-Erik Anderssons ljusdesign rätt fysiskt uttömmande åtbörder och självsvåldiga figurationer som onekligen befinner sig närmare bår- och dårhus än det Hemtex där Annika – lätt överslätande – uppenbarligen funnit fynd för fina villan.
För att tala med Lorca dansar trion – med koreografin reducerad till ett minimum – avsevärt närmare blodet än bläcket.
Men den röda färgen på Annikas pullover har väl med Västbankens blod och människooffer ändå inget att skaffa? Inte prompt, men kanske – bland annat det vill Iziamo undersöka under 45 minuter som alls inte går på trekvart.

Jan Karlsson
kultur@kvp.se