Röhsska museet skärper fokus på mode och profilen som modemuseum, när man nu visar sitt senaste förvärv - en hel kollektion av svenska kläddesignern Helena Hörstedt. Nio klänningar, eller i alla fall sju stycken som kan kallas klänningar och två kreationer av mer obestämd art, alla i svart.

Detta är en liten kollektion om man jämför med andra kommersiella aktörer, allt ser ut som om det gick under parollen "liten men naggande god". Kollektionen innehåller få plagg men de är alla gjorda med precision. Det är inget direkt liv i tyget, men där finns något annat: en skulptural kvalitet hos plaggen och en fin känsla för de olika ytorna hos siden och satin. Skyltarna anger omild behandling av tygerna: sandtvättad satin, en behandling som tydligen ger en matt och lite skrovlig yta.

Hörstedt närmar sig både hantverk och konst och fjärmar sig från kommersialism och masskonsumtion.

Men vad är det?

Hantverk?

Nja, då måste funktionen vara mer genomtänkt. Flera av plaggen ser rent obärbara ut och innehåller dessutom metalldetaljer, för att hålla alla intrikata veck på plats. Till vardags syr Hörstedt på beställning och för opera- och teaterscener så det brukbara kan ju inte ligga långt borta, men finns inte just här i denna kollektion.

Konst då?

Ja, kanske konst med modereferenser. Alla nio kreationerna har något av Coco Chanels "lilla svarta" över sig. Chict, kort och kroppsnära, ofta med midjan tydligt markerad. Några ger dock lustiga deformationer av den ideala kvinnokroppen: det bullar ut fel här och där, några höftlinjer är rentav underbart groteska. Men så blir det plötsligt mode igen: de senaste årens shortsmode och den galna jumpsuiten i kortkort variant finns på några av dockorna.

Perfekt slumpmässighet, så beskriver Helena Hörstedt själv sin kollektion. Men jag kan inte se något slumpmässigt. Snarare perfektion tillsammans med överdåd i vissa detaljer. Symmetrin är långt ifrån slumpmässig. I slutändan är det kanske Hörstedts arbetsmetod som är mest spännande. Hon arbetar aldrig med skiss eller mönsterkonstruktion, utan applicerar och provar direkt på kroppen eller provdockan.

Jag associerar till 3D-teknikens betydelse för arkitekturen som gav en viss frihet från en klosstaplande byggnadskonst. Och det är nog där jag landar: inte precis hantverks­sömnad, inte direkt konst, men kanske klädarkitektur. Och i samma stund jag tänker det så ser jag alla barocka inslag och hur detaljer, helhet och symmetrisk struktur för samman. Just det! Klädarkitektur. En ny hybrid för en ny tid.

Kajsa Widegren

kulturen@gt.se