Egentligen ska ju den här söndagskrönikan handla om nöjeslivet, men det är svårt att göra en djupdykning i nöjen när Israel än en gång drar till sig världens ondska.
Det är lätt att förstå när den israeliska politiken har gjort en svårbegriplig tvärvändning de senaste decennierna. Jag är själv uppväxt inte i utan med Israel. 1948 när Israel kom till genom FN:s försorg och arabländerna anföll från alla håll kastade sig min morbror dit i ett flyg och slogs för Israel.
Själv anlände jag flera år senare utsänd av den tidning jag då arbetade för. Vi skulle få träffa dåvarande premiärministern Golda Meir en kvart.
Det blev ett möte på en timme och en kvart med denna sorgtyngda minister som menade att alla är emot det lilla landet omgivet av fiender och havet.
Var man än kom möttes man dock av livsglädje, sång och musik.
Vi åkte upp på Golan-höjderna med dess svindlande utsikt. Vi åkte med sportjournalisten Lars-Gunnar Björklund och dåvarande lotto-generalen Pelle Kotchack till badorten Natanya på väg till oslagbara Haifa, som skimrade i guld från alla hustaken, och som vi njöt! Vi träffade massor av artister på olika nattklubbar innan det var dags för Eurovision Song Contest 1979 med Ted Gärdestad och kapellmästaren Lasse Samuelsson som svenska representanter. När Israel vann med "Hallelujah" blev det ett outplånligt minne. Jerusalems legendariske charmör, Teddy Kollek (han var dess borgmästare1965- 1993) bjöd samtliga deltagare, 19 länders representanter, på delikatesser från alla tävlande länder.
Sedan åkte jag hem till Israels musikalstjärna Hanna Marohn - Israels "Hello Dolly" - i den exklusiva badorten Hertzlia. Hon mötte oss på kryckor - och enbent. Ett terrordåd hade satt stopp för fortsatt karriär.
Eilat - badparadiset med sina lyxhotell, lyxrestauranger, fantastiska badstränder som sträckte ut sig och slickade kusten ner mot Egypten vid sidan av Jordanien.
Yad Vashem - ett omtumlande Holocaust-museum där gamla människor står utanför och skakar av gråt över mördade systrar och bröder.
En resa genom Israel är en känsloladdad sightseeing; Glädje och sorg blandas till något svårbegripligt.
Senast jag var i Israel var i början av 80-talet. Sedan har det tagit emot att åka dit.
Orsaken?
Förr om åren haglade TT-telegrammen in på printern med bara glada budskap. Nu är de alla sorgkantade och deprimerande.
Den israeliska politiken har gjort en gir som inte är svår utan omöjlig att ta till sig. Landet som en gång charmade en hel värld genom att få öknen att blomma, och alla att beundra det, har i dag stängt stora famnen mot omvärlden.
Det är således med alltmer krystade förklaringar mina många judiska, och icke judiska, vänner försvarar dess agerande.
Men i stället för att fråga sig varför det blivit som det har blivit ser man bara fel hos de forna beundrarna.
Israel är i dag inte vad det har varit och det är bara israelerna själva som kan ändra på detta faktum, det vill säga att utmana sina fiender på fred i stället för på krig.
Ska det verkligen vara så svårt, att det framstår som omöjligt - efter över 60 år?
Eller som huvudpersonen Tewje - vänd mot skyn - säger i musikalen "Spelman på taket":
- Käre Gud. Jag vet att vi tillhör det utvalda folket. Men kan du inte välja något annat nu?
