Oftast är det roligt när människor känner igen sig i det jag skriver eller pratar om i radion, men i dag vill jag helst inte att någon ska känna igen sig. Så kommer det så klart inte att bli.
Bara jag tänker på hur det ser ut i min bekantskapskrets så inser jag det orimliga i min önskan. På sista tiden har jag hört så många skräckexempel på hur barn behandlas i nya relationer att jag blir både ledsen och mörkrädd.
Tyvärr så varar kärleken inte för evigt och efter ett tag så träffar vi nya partners och så går livet vidare.
Nya familjer bildas och alla är glada igen, utom några av barnen. Det kan vara en man med barn som träffar en kvinna utan barn. Då kan det bli problematiskt. Vi kan vara hur civiliserade och världsvana som helst, men nu handlar det om biologi och fortplantning. Honans position i flocken är väldigt osäker innan hon själv har fått ett barn med hannen. Barnen stjäl mannens uppmärksamhet och hans lojalitet mot barnen går före den nya partnern, eller så bör det i alla fall vara. Det kan vara jobbigt. Då är det lätt att önska att mannen inte hade några barn sedan tidigare, men nu är det inte så.
Så inte nog med att det finns barn. Det finns en mamma, en annan kvinna som har starka band till mannen. Om du som kvinna förälskar dig i en man som redan har barn så får du rannsaka dig själv om du kan hantera det. Om inte så får du kanske ta ett jobbigt beslut och gå vidare. Eller i alla fall vara så pass öppen med dina begränsade sympatier för barnet att du söker professionell hjälp. För om du stannar kvar så är det din skyldighet att se till så att du får en god relation med barnet.
Det som förvånar mig är att så många män och kvinnor tolererar att deras nya partners är helt ointresserade och i bland tom ovänliga mot deras barn. Jag förstår inte att någon förälder finner sig i detta. Att inte sätta ner foten och säga. Ska du vara med mig så ingår mina barn. Gilla oss alla eller ingen. Jag kan faktiskt inte ens förstå hur man kan finna en person attraktiv som inte gillar ens barn. Vem fan vill vara ihop med någon som inte tycker om ens barn?
Ett barn ska känna att det är älskat. Det ska aldrig behöva tvivla på att deras föräldrar älskar dem mest i hela världen oavsett vilka nya partners som kommer in i deras liv. De ska känna att om de sitter i en båt som går under, så ska det inte finnas någon tvekan om vem pappan eller mamman ska välja att rädda.
Det blir plötsligt nya regler i hemmen när den nya barnlösa partnern flyttar in. På nära håll har jag sett resultatet av det som kallas kompromisser. Den enda som kompromissar är barnet, vars tillvaro förändras som genom ett trollslag. Plötsligt känns pappan eller mamman inte lika lojal längre. Det verkar vara så viktigt att den nya personen ska känna sig hemma att de egna barnens behov glöms bort. Plötsligt är det nya rutiner. Den nya partners rutiner.
Vad händer med alla konstiga regler när det sedan kommer nya barn? Ska då plötsligt det nya kärleksbarnet få bada i jacuzzin medan askungen fortfarande får duscha i källaren? Får inte heller det nya barnet tillträde till de vuxnas sovrum? Ofta så brukar det bli lättare när den nya relationen säkerställs med ett gemensamt barn. Då är kvinnans position inte hotad längre och i bästa fall så blir relationen till det tidigare barnet bättre.
Men tänk om den nya relationen inte heller varar för evigt. Kanske blir det skilsmässa? Snart träffar ni nya partners och bildar nya familjer och då kanske det helt plötsligt är din lilla kärleksunge som får duscha i källaren. Har du tänkt på det?
NY KRÖNIKA - VARJE FREDAG
