Att vara vuxen har ingenting med ålder att göra. Det handlar om hur man lever och hur man önskar att man levde. I en kvällstidning fanns femtio punkter som du kunde bocka av och på så sätt få ett kvitto på hur vuxen du är.
En punkt ganska långt ner på listan var: "Önskar att du träffade dina vänner oftare". Ja på den. "Slår det dig ibland att det kan gå dagar utan att du träffar eller har riktig kontakt någon kompis" . Ja ibland veckor. Några har jag inte hunnit träffa på ett år.
Det som tidigare var lika självklart som att andas har blivit någonting som bokas in i en almanacka och som allt som oftast avbokas och flyttas fram ytterligare en vecka.
När jag var tonåring var det lika med döden att missa någonting med kompisarna. Att vara sjuk en helg och missa det som troligen skulle bli årets absolut roligaste fest var helt otänkbart. Jag trodde alltid att det skulle vara på just den festen som allt kul skulle hända. Att Han skulle dyka upp. Men alla fester var ungefär likadana och Han dök aldrig upp.
Men kompisarna var livsviktiga. Jag hade rätt. Kompisar och umgänge är livsviktigt.
Men tiden går och åren går, och du får barn, jobbar, följer med barnen på olika aktiviteter och så inser du att du tänker, att du önskar att du träffade dina vänner oftare.
När jag som tonåring frågade min mamma om varför mina föräldrar inte umgicks med några vänner eller bjöd hem folk på middag någon helg så sa hon: "Det bara blir så".
Lika lätt som det är att få nya vänner när man är ung, lika svårt sägs det vara att få nya vänner som vuxen.
Så om du råkar tappa bort ditt umgänge under de där stressiga familjeåren så kan det vara svårt att hitta tillbaka. Ja, det kanske bara blir så och så blir du så småningom ensam. Och det är riktigt dåligt för livet. Att sitta ensam på ålderns höst leder till en för tidig död. Ensamhet är en vanlig orsak till lidande hos äldre personer och läkare skulle lättare kunna identifiera vissa risker om de frågade patienterna om deras umgängesvanor.
Enligt en undersökning där 43 procent av de tillfrågade som var lite över sjuttio år, svarade att de kände sig ensamma, så hade 22,8 procent av dem dött sex år senare.
Det finns även en stor risk för funktionsbortfall och svårigheter att utföra dagligaaktiviteter. Så när en tonåring konstaterar att de dööööööör om de inte får vara med sina kompisar så ligger det faktiskt en del sanning i det.
Men eftersom det är svårt att hitta nya umgängesformer och vänner när man är gammal så borde vi hjälpa till.
Många äldre har svårt att komma loss från sina rutiner och de kan bli jäkligt bångstyriga. Men äldre har en ganska regelbunden kontakt med sjukvården så mitt enkla förslag är att receptbelägga umgänge. Fysioteken har ju gett bra resultat. Så om man kan receptbelägga motion så kan man väl göra likadant med umgänge. Äldre verkar ha en enorm respekt för läkare så om doktorn skickar i väg dem på en aktivitet så går de nog dit. Och tänk om det är riktigt trevligt att umgås? Kanske får du ett nytt intresse? Kanske finner du kärleken än en gång?
Att vara gammal har alltså inte heller bara med ålder att göra.
Det handlar om vänner och umgänge. Att dela stort och smått. Att skratta. Vi vet redan att vi föds ensamma och att vi dör ensamma, men där emellan kan vi väl ses och gör något roligt tillsammans?
