Vad gör du för att göra Malmö till en bättre stad? Jäklar vilken jobbig fråga. Ja vad gör jag?

Jag gör mitt bästa för att radiolyssnarna ska få sig ett gott skratt eller i alla fall ett leende på läpparna innan de tar tag i dagens sysslor. Räknas det?

Men vad kan jag göra och är det ens min uppgift? Fick frågan av en journalist och svaret kommer att dyka upp i din brevlåda runt 04.20 vilken morgon som helst nu. Dagen efter jag hade svarat på frågan läste jag om ännu fler knivrån och bilbränder i Malmö. Borde jag vara rädd? Har jag inte förstått allvaret av att bo i Malmö?

Jag är inte mer rädd nu än vad jag var för tjugo år sedan. Som kvinna ser man sig alltid lite extra över axeln när man går hem ensam i mörkret. Vi har växt upp med att vara på vår vakt. Jag har aldrig tvärsat genom parken på kvällen när det är mörkt och kommer aldrig heller att göra det.

För tjugo år sedan fanns det inga mobiler så den kunde jag inte bli rånad på. Det har varit rädslan för att bli våldtagen som har varit den mest överhängande. I min ungdom hade jag olika planer på hur jag skulle komma undan en eventuell attack. En var att gå väldigt spastiskt. I min enfald trodde jag att ett överfall kunde undvikas om jag väckte sympati med min spattiga gång. Jag vet att jag inte är ensam om den här planen.

Är säker på att alla kvinnor för sitt inre har en bild av hur man vill agera om man råkar ut för ett överfall. Man vill ju gärna tro att man helt plötsligt blir en jävel på karate och skrämmer förövaren på flykt med en välriktad spark, händerna i stridsposition och ett "Haija". Jag har förstått att det är viktigt att skrika "Nej!" högt och bestämt. Men tänk om rösten sviker en?

Minns en gång när en våldtäktsman härjade i stan och jag var på väg hem sent en kväll. Plötsligt körde en taxi upp vid sidan om mig och chauffören frågade om jag inte skulle åka i stället för att gå ensam mitt i natten. Jag svarade att jag inte hade några pengar kvar. Tänk att man faktiskt kunde gå hem med noll kronor på fickan efter en utekväll. Det var långt innan mitt första Visakort.

Jag blev bjuden på resan hem. Chaffisen pratade om våldtäktsmannen och sa att han hellre körde mig gratis än att riskera att någonting skulle hände mig. När jag väl satt i bilen så tänkte jag att, men tänk om chaffisen är våldtäktsmannen och att jag gick rakt i fällan! Satt stel som en pinne med alla sinnen på spänn och med en plan om att slänga mig ut ur bilen vid första bästa rödljus om han började köra åt fel håll.

Men det var bara en omtänksam Malmöbo och pappa som gjorde det han hoppades att någon annan skulle göra för hans dotter i samma situation. Han gjorde Malmö bättre.

I kväll är det dags för ännu en manifestation. Människor som bryr sig om Malmö ska samlas på Stortorget. De vill göra Malmö bättre. Det är tredje manifestationen på en månad nu. En kraftfull manifestation där alla samlas är en sak men nu börjar det kännas lite urvattnat.

Önskar att jag kunde känna mig mer entusiastisk över detta initiativ men tyvärr. Vad ska sägas som inte redan har sagts. Och hur många kommer att dyka upp? Kan det konkurrera med fredagsmyset? "Vi" kan träffas och manifestera varje vecka. "Vi" kan ses på torget och pratar om hur hemskt det har blivit i stan och att någonting måste göras.

Men det förändrar inte att "De" fortfarande skiter i det. Om jag kommer att gå dit? Visst. Jag vill göra Malmö till en bättre stad och det är ju ändå på vägen till min AW.