Kan jag ha varit tolv? Jag skulle ta ett par underbyxor ur byrålådan som stod i hallen. Jag hajade till när jag tittade ner i lådan. Så konstigt. Mamma måste ha varit helt snurrig i huvudet. Jag tog tag i den och ropade,”Mamma!” samtidigt som jag halvsprang in till mamma som var i köket.
- Du har råkat lägga fel. Jag hittade din behå i min låda
- Det är inte min, sa hon.
- Va? Vems är det då? Jag tittade helt oförstående på tantbehån som jag höll i handen.
- Det är din, sa hon.
- Min? Jag kände ett fysiskt illamående. Ville bara spy rakt ut. Jag var inte redo. Det är ju bara vuxna som har behå. Tantbehå. Det var den absolut fulaste skapelse som jag hade sett. Detta var i mitten av sjuttiotalet och det fanns ingen som hade tänkt på Hello Kitty eller något annat som kunde ge en, en lite mjukare knuff in i vuxenvärlden. Nä, detta var en beige-beige med en sladdrig formpressad kupa som såg ut som en uttänjd häl på min brors tubsockor. Jag vägrade så klart. Bara tanken att min mamma hade varit inne på Domus hos Ulla på underklädesavdelningen och pratat om mig kändes obehagligt. Ulla var vår granne som bodde en våning ovanför oss. Där hade de stått och pratat och tittat på olika tantmodeller och slutligen bestämt sig för hälkupan. Jag kände mig kränkt.
Det var ju inte det att jag inte hade märk att någonting hände med min kropp. Men kanske höll jag bara på att bli tjock. Jag utvecklade en framåtlutad gång och hade alltid gigantiska collegetröjor på mig så att det inte fanns någon risk att någon skulle se så mycket som en antydan till förvandling.
Vad jag inte riktigt förstår är hur vi gjorde på gymnastiken. Sportbehån var inte ens uppfunnen. Minns inte om vi hade en extra vanlig tantbehå med oss eller om vi var så lökiga att vi gymnastiserade och svettades i samma behå som vi sen satt och löste ekvationer i.
Sportbehån såg tydligen inte dagens ljus förrän i mitten av sjuttiotalet. Några idrottande kvinnor fick nog och sydde ihop två suspensoarer och voilà! Hur gjorde elitidrottande kvinnor innan? Kan inte tänka mig något obehagligare än att springa mitt fortaste utan sportbehå. Lästa att guppradien, om det nu är så den kallas, kan bli upp till tio centimeter om man springer utan sportbehå. Många kvinnor tycker att det är obehagligt bara det att springa ett par meter efter bussen utan att ge extra stöd med händerna.
I dag hade jag uppskattat den beiga-beiga mardrömmen. Den hade ingen bygel och den var inte vadderad. Det var ett helt annat mode då. Brösten fick se nästan naturliga ut.
Det är nästan omöjligt att hitta en i bygelfri, ovadderad behå i dag. Efter att ha letat i flera timmar hittade jag till slut en riktigt ful, vit, rehab-behå som hängde i ett hörn på Lindex. Om man inte har för avsikt att se snygg och sexig ut i sin behå så lägger tillverkarna inte ner någon tid på snygg design. Den såg ut att tillhöra Region Skånes bas-sortiment. Något man har på sig under tiden man läker.
Inne på H&M var den unga expeditens blick oförstående. Varför skulle man vilja ha en behå som inte tryckte upp brösten under hackan och skapade en rejäl klyfta. Var det inte lite medömkan i blicken oxå? Hon trodde så klart att jag var sjuk. Att det var därför jag inte behövde vara sexig. T o m Hello Kittys bysthållare i ministorlek har bygel och småsmå kuddar som puffar upp våra barn. Där har vi något som är sjukt.
Nä, jag känner mig inspirerad av Susp-tjejerna på sjuttiotalet. Det blir till att ta saken i egna händer. Undrar om min bror har kvar några av sina gamla tubsockor?
