Första gången jag hörde ordet fattade jag ingenting. Kickoff? Det var min kompis som bodde i Stockholm som berättade att han hade varit på en. Det var tydligen jäkligt fett. Jag höll god min. Orkade inte erkänna att jag inte hade en aning utan hoppades kunna lista ut det under samtalets gång. Jag tyckte att det lät ganska likt en konferens men sa ingenting.
Året därpå var det dags för min första egna Kickoff. Det kändes stort.
Då jobbade jag på Radio City 107 och vi var kanske femton personer på kontoret, varav fem tjejer. Det var mycket hemlighetsmakeri. Det enda vi fick reda på var att vi skulle ha en tandborste med oss. Jag avskyr överraskningar så jag försökte pumpa alla på mer information... Men icke sa Nicke.
Så med en knut i magen gick jag ombord på den där chartrade bussen en grå vårdag 1994, och så bar det i väg. Det korkades upp och vi körde tydligen mot Höör eller Hörby där det visade sig att masten stod. När vi kom fram klev alla ut ur bussen, tittade på masten och sen åkte vi vidare. Så jävla tråkigt! Min kompis Stockholms- kickoff verkade mycket roligare...
Nästa stopp var mitt ute i ingenstans. Nu skulle vi dricka öl och spela fotboll i gyttjan. Det var tidig vår och vi blev rejält geggiga där vi sprang omkring. Tyckte det var konstigt att vi inte hade blivit ombedda att ta med ett ombyte, men hoppades på att någon hade en plan. Så upp i bussen igen. Nu var de flesta härligt konferensrusiga och stämningen ombord steg. Minns inte riktigt men jag kan nog sätta en hundring på att det sjöngs, "En busschaufför" när vi rullade tillbaka mot Malmö.
Fan också. Vi stannade vid Flygbåtarna. Jag satt i leriga byxor, lerig jacka, osminkad och med morgonfrissa och insåg att jag nog skulle åka till Köpenhamn. Ja ja, vi sitter alla i samma båt i alla fall, konstaterade jag när jag kollade runt. In i det sista hoppades jag på att det var ett skämt och att bussen faktiskt skulle köra vidare... Men icke sa Nicke!
Väl över i Nyhavn traskade vi till ett hotell och jag började känna mig illa till mods i mina smutsiga kläder. Var det verkligen möjligt? Skulle vi gå ut och äta i det här skicket? Nej så var det inte.
"Vi" skulle inte gå ut i leriga byxor på en av Köpenhamns mer populära Italienska krogar. Nej nej. Bara jag!
Hade jag haft en kaststjärna i bakfickan på mina leriga jeans hade jag satt den i pannan på min chef. Det vara bara jag som inte visste om övernattningen. Så när vi efter en halvtimma möttes i receptionen igen redo för restaurang och nattklubbsbesök så luktade alla de andra tjejerna gott i sina rena gå-ut-kläder.
Och hur visste de och inte jag?
Ett: den ena tjejen var ihop med chefen så hon hade så klart all info.
Två: tjejen i receptionen hade fått till uppgift att boka hotell så hon hade koll.
Tre: tjejen på ekonomiavdelningen skulle betala så hon var informerad.
Fyra: den fjärde tjejen var kompis med den andra tjejen som självklart inte kunde hålla tyst. Så där stod jag och kände mig som en gris i keps. När jag påpekade att det kändes lite, lite taskigt var det ingen som tycktes förstå vad jag menade.
Min chef skrattade bara bort det och sa att det var väl inte så farligt. I chock stapplade jag i väg. På restaurangen trodde nog personal och övriga gäster att vårt sällskap hade haft godheten att bjuda med en hemlös på middagen.
Efter middagen kom jag med en ursäkt och tog första båten hem. Om tanken med kickoffen var att skapa samhörighet så måste resultatet ha varit det sämsta någonsin.
Jag har nämligen aldrig känt mig mer utanför i hela mitt liv.
