Vissa företeelser är okej när man är runt tjugo men bara irriterande när man är runt fyrtio.
För egen del är jag förvånad över att det ens förekommer när man är vuxen på vuxet vis.
Ja, när man har jobb, en familj och just köpt hus för nästan tre miljoner. När man är runt tjugo tar det två timmar och ens samlade ägodelar ligger nerslängda i svarta sopsäckar.
Tjugo år senare bör du anlita en firma som transporterar dina hundra papplådor till radhusidyllen i stadens utkant. Vi har alla gjort det. Hjälpt en kompis att flytta. Men när räcker det?
I början var det en ren vinst. Du hjälpte en kompis att flytta och i gengäld fick du en pizza och öl i belöning. Så jäkla bra! Då bar man för allt vad tygen höll och längtade efter den första klunken öl som smakade helt fantastiskt. Det var en ganska oorganiserad tillställning och eftersom det var en helgdag så var de flesta bakis. Sa man att det skulle börja runt ett så kanske de första dök upp vid två. Ett par år senare var det mer strategiskt. Man hade plötsligt fler saker att flytta och nu fanns det till och med saker som man var lite rädd om och som inte slängdes ner i säckar. Fortfarande var det helt otänkbart att köpa flyttkartonger så man gick runt i affärerna och frågade efter bananlådor. Man hjälpte kompisar att flytta, för att då visste man att man hade flytthjälp att hämta nästa gång man själv flyttade och i slutet av åttiotalet flyttades det ofta. Tror inte att vi bodde mycket mer än ett år på varje ställe. Alla ville bo centralt och de flesta bodde på Gamla Väster där det gick att hitta små billiga lägenheter i originalskick.
Min första lägenhet på Grynbodgatan kostade sexhundra i månaden och var på trettiofyra kvadrat. Det fanns ingen dusch men det gick bra att duscha hos grannen. Det var innan Percy köpte fastigheten, slog ut väggarna och gjorde stora rymliga våningar som hockeyspelare flyttade in i.

Sedan kom en period då vi fick förstahandskontrakt och blev sambos och sen blev det en del lägenhetsbyten. Det var ungefär här som vi blev förvånade över att flyttkartongerna som vi hade köpt inte räckte till. Vi köpte ju faktiskt femton stycken! Hur hade vi lyckats samla på oss så mycket? Sen kom det barn och vi köpte fler flyttkartonger och flyttade igen. Fortfarande var det okej att fråga kompisar om hjälp.
Nu skulle jag aldrig fråga kompisar om flytthjälp. De flesta kompisar är trötta småbarnsföräldrar som varken har tid eller lust att hjälpa till. Kanske om jag bytte ut pizzan och ölen mot en weekendresa till Berlin som lockbete.
Men förvånansvärt många ber kompisar om hjälp långt upp i fyrtioårsåldern. Och förvånansvärt många uppför sig i flyttsammanhang som om de fortfarande vore tjugo. Allvarligt? Det finns vissa regler även om de är oskrivna. Allt ska vara packat. I flyttkartonger. Kompisar ska inte behöva packa ner underkläder och annat som ligger i lådor. Om du nu tycker att det är för dyrt att anlita en flyttfirma så får du i alla fall lägga en femhundring på riktiga kartonger. Köp många så att du inte behöver packa för tungt. Var schyst mot dina vänners ryggar. De är också i fyrtioårsåldern. Och maska inte. Det märks när du försöker komma undan genom att verka duktig med halvhjärtade punktinsatser.

Men det finns vissa beteenden som inte ens är okej i tjugoårsåldern. Som när jag kom med mitt flyttlass och ringde på dörren till min nya lägenhet på Löjtnantsgatan. Efter en stund hördes hasande fotsteg och jag kände på mig att någonting var fel. En helpackad snubbe öppnade: "Va? Kommer du? Faaan vad nice! Vill du ha en öl?".
Killen hade helt glömt bort att jag skulle flytta in och det fanns inte en enda bananlåda eller sopsäck i sikte...