- Här är det, säger taxichuffören och stannar till framför en helt mörk lokal i "Köttbyn".

- Nej...,säger jag lite tveksamt. Chaffisen insisterar.

- Kan du köra ner i hörnet där nere, frågar jag och pekar med fingret åt det andra hållet.

Chaffisen kör ner mot hörnet,stannar och säger - "Här är det!". Men det är lika mörkt och tomt som på det andra stället så jag försöker än en gång förklara att jag letar efter en bar med minst ett hundratal gäster och som heter KB18. Men det är nog här säger chauffören. Han har ingen lust att leta längre, och att han skulle ringa och fråga någon om hjälp är uteslutet. Jag ger upp och drar fram en tvåhundring. Eftersom han inte kan inte växla lämnar han bilen och springer runt och frågar om någon kan växla. Under tiden får jag telefonkontakt med en kompis i baren så när chaffisen är tillbaka så övertygar jag honom att köra en runda till och till slut hittar vi baren. Så dansk han var, tänker jag när jag hoppar ur bilen.

En ny taxi, men i Malmö den här gången. Jag ska lämna min dotter och hennes kompisar på Kirsebergs Fritidsgård. Det är dags för deras första klubbbesök och chaffisen och jag sitter och blir nostalgiska och delar minnen från när vi var tonåringar. Jag berättar att jag gick på Moriskan. Han berättar att på hans disco så serverades det öl.

- Va?

- Ja, jag växte upp i Danmark så när vi var 13 kunde man köpa öl på ungdomsdiscot.

Jag sneglar på tjejerna i baksätet och inser det absurda i det han säger. Jag ifrågasätter lite försiktigt men han ser inga problem med att börja dricka öl i så ung ålder. "Det var ju bara öl!". Så danskt tänker jag, och så dumt.

Det fanns en tid när man som malmöbo använde Köpenhamn som ett argument för att man bodde kvar i Malmö. För Köpenhamn slog Stockholm med hästlängder. Så när en stockholmare försökte kaxa sig så gick det alltid att triumfa med "Köppen". Jag gav alltid sken av att frekvent åka över sundet och att jag kunde stan som min egen ficka. Jag skröt om fräckare barer, bättre klubbar och såååå bra shopping. Stockholmarna blev alltid imponerade. Nu skryter jag inte om Köpenhamn längre utan erkänner att det faktiskt inte blir så ofta man åker över. Det finns ju minst lika många danska klädmärken runt Davidshalls torg nu förtiden.

I julas skulle jag över med en kompis och våra barn. Vi skulle besöka det klassiska Tehuset Perch och dricka afternoon tea. Jag skickade in bordsbeställning via deras hemsida och fick snabbt ett svar tillbaka. Tyvärr fullsatt hela dagen. När vi väl var på plats så var vi i närheten, så vi gick dit och chansade. Det var vid ungefär samma tid som jag hade försökt boka bord till, så jag var ganska säker på att det inte skulle finnas något ledigt.

Min blonda dansktalande kompis frågade och vips så hade vi ett bord. Inga problem. Jag fick en obehaglig känsla och frågade min kompis om det kunde vara så att jag fick avslag på min bokning på grund av mitt efternamn. Absolut, sa hon. Man gillar inte utländska namn i Danmark. Så danskt tänker jag, och obehagligt.

Det var längesen det danska hygget var avundsvärt. Men vad var det som var så bra? Att kunna ta en pilsner till lunch? Var det inte svårare än så att imponera på oss? Köpenhamn har känts som den där populära killen i skolan med taskig attityd som alla ändå ville vara kompis med. Men skolåren är över nu och den där populära killen har förvandlats till ett gammalt fyllo som som vinglar omkring på Hovedbangården och försöker tigga ihop till ett par kvällspilsner. Och jag är glad över att ta tåget hem.