En kollega skämtade häromdagen om vad nästa steg i karriären skulle bli.

"Jag ska nog starta ett bemanningsföretag som bara hyr ut personal som ska bli de utmobbade på arbetsplatserna. På så sätt är det alltid tydligt vem övrig personal ska gadda ihop sig mot". Vi resonerade att det var en ganska bra idé eftersom övrig personal då kunde känna sig trygga och eftersom det faktiskt var ett jobb att vara utstött så kändes det inte lika obehagligt. Jag skrattade åt den makabra tanken men kunde inte låta bli att tänka på Lars Persson som jag hade läst om i veckan. Han var 53 år och mobbad av sin chef. Han tog sitt liv. Det är stor skillnad på barn och vuxenmobbning. När barn mobbas så hör och ser man det ofta mycket tydligare.

Vuxenmobbningen är mer raffinerad. Den är svårt att bevisa och den mobbade får aldrig rätt. De gånger jag själv har upplevt det så har det alltid börjat med en konflikt. Jag förstår verkligen att människor undviker konflikter på sina arbetsplatser. Är du klok så nöjer du dig med att prata skit bakom ryggen på kollegor och chefer. Men om du ändå går i konflikt så försäkra dig om att det finns ett tydligt ledarskap på arbetsplatsen. Mobbning beror nästan uteslutande på arbetsmiljöfaktorer och brister i ledarskapet - som svaga chefer och dåligt och otydligt ledarskap säger Torsten Heinberg, beteendevetare på arbetsmiljöverket.

Konflikter i sig behöver inte vara dåliga men välj din arbetsplats med omsorg om du är av ifrågasättande karaktär. Om chefen börjar komma med ursäkter och prata om missförstånd och inte är så villig att hjälpa till så är det lätt hänt att du till slut blir den jobbiga fast du bara vill att det ska gå rätt till.

När jag blev utsatt för mobbning så passade allting perfekt in i mobbningsformulär 1A. På arbetsplatsen fanns det fyra chefer som var ansvariga för olika områden. Det kan nog inte bli mer otydligt ledarskap än så. Cheferna var osams kan tilläggas. De hade alla olika visioner om verksamheten. Det var festprissen, den rättvise (han var min chef) och så var där en till som jag har glömt bort. Vi kan kalla honom för den osynlige, också var det den fjärde som jag kom i konflikt med. Min prestation påverkades negativt av något som inträffade i den delen av verksamheten som jag ansvarade för, så för att kunna motivera mitt resultat så var jag tvungen att göra vissa personaländringar. Vad jag inte visste var att personen som jag flyttade på var släkt med den fjärde chefen. Jäklar. Jag hade min chefs stöd i mitt agerande och allt blev bra... ett litet tag. Men en dag röstades min chef ut av styrelsen. Jag kände på mig att nu kunde det skulle bli jäkligt jobbigt. Nu var släktingen tillbaka på sin ordinarie plats. Plötsligt var det ingen som hälsade på mig. Arbetskamraterna som var mina vänner behandlade mig som luft. Jag undrade om det var chefen som lyckats vända mina vänner mot mig eller om det var en tillfällighet. Jag mådde så fruktansvärt dåligt. Mina arbetsuppgifter togs ifrån mig och ersattes av nya nonsensuppgifter, och efter det så sänkte de min lön.

En av mina vänner kom fram till mig och sa att han tyckte att det var skitjobbigt. Han ville försäkra sig om att jag inte trodde att han var på "deras" sida - "Jag tycker att de är för jävliga men jag vågar inte säga någonting. Tänk om de gör likadant mot mig? Det skulle jag aldrig palla. Säg inte att jag har pratat med dig är du snäll". Jag behövde aldrig säga upp mig. Stället gick i konkurs. Ett ställe med svaga chefer överlever sällan.

Min kollega och jag slutade skratta över idén med bemanningsföretaget. Vi insåg att den inte var hållbar eftersom det troligtvis redan finns en mobbad på varje arbetsplats.