Ljudet av den första papperskopian som skrevs ut från min nya skrivare i veckan var nästan ljuvligare än de första ljuden som kom från min nyfödda dotters strupe för fjorton år sedan. Mina muskler slappnade långsamt av och jag vågade mig på att ta ett djupt andetag. När jag andades ut var jag ändå inte säker på att jag hade lyckats. Kanske skulle det plötsligt dyka upp ett "Error" och då skulle jag vara rökt. Butikskedjan som jag köpte skrivaren hos tidigt i somras gick i konkurs för ett tag sedan.

Så varför har skrivaren stått i sin kartong i en stor orange kasse i hallen sedan i somras, när jag verkligen har varit i behov av att skriva ut papper? Jo, för att det är så enkelt att koppla in den. Det var i alla fall fall vad försäljaren sa. Vilken idiot som helst skulle klara det. Press med en gång. Var ändå vid gott mod och trodde att den skulle vara inkopplad dagen efter. Men nästa dag sneglade jag på kassen och tänkte att, på det fjärde ska det ske, på det femte gäller det, på det sjätte smääääller det! Sen gick jag ut.

Den psykologiska barriären hade redan gjort avståndet till kassen påtaglig. På kvällen såg jag att en kompis hade uppdaterat sin status med "Skrivarjävel! Skulle vara så lätt men den funkar inte alls."... På det sjätte smäller det, tänkte jag och sneglade ut i hallen... och gick och la mig.

Månaderna gick och jag behövde verkligen skriva ut papper men nej. Ingenting. Funderade på hur det kunde komma sig och hittade några riktigt läskiga sladdupplevelser.

Den första var Betamax-skräcken. Min far hade köpt en av de första videoapparaterna för en ansenlig summa och vi fick order om att absolut inte röra den. Men jag var nyfiken. Så en middagsrast gick jag hem för att bekanta mig med vår nya familjemedlem. Jag kände på mig att jag inte borde men jag kunde inte låta bli. Ljudet när det rasslade till och det blev gröna streck på displayen där det tidigare hade stått start och några andra siffror, fick blodet att frysa till is. Jag var rökt. Jag slet fram manualen och läste samtidigt som jag hyperventilerade och tittade på klockan. Snart började lektionen. Nu när jag tänker på det i dag så var det som en av reklamfilmerna för Försvaret. Är du stresstålig? Japp. Det löste sig.

Nästa upplevelse var snarlik. Det var på "City 107". Mitt första radiojobb. Jag var sk sidekick. Per var ankare och skötte mixerbordet. Så kom sommaren och Per skulle ha semester. Inget konstigt med det. På fredagen släppte min chef bomben

"Per börjar sin semester på måndag så då får du köra mixerbordet".

Jag förklarade att jag inte hade fått någon utbildning på bordet och att jag inte på egen hand kunde lista ut hur det funkade. Min chef tog med mig in i studion och pekade på en "Switch".

"När klockan är sex så vrider du den här till höger och då är du i sändning. Sen är det bara att köra". Han föreslog att jag skulle öva lite under helgen och så gick han.

Samma känsla. Jag är rökt. Som tur var lyckades jag övertyga vår förnämlige tekniker om att han skulle skippa Båstad Classic Car Show eller vad det nu var den helgen och hjälpa mig i stället. Så kom Pers första semesterdag och mina händer darrade så mycket att jag fick använda båda händerna för att vrida om "Switchen". Jag har inget minne av sändningen men det gick tydligen bra.

Läskiga minnen, men det löste ju sig . Så plötsligt var kartongen uppe ur kassen och sladdarna inkopplade. Innan jag visste ordet av så var installationen avslutad och så rasslade det till. Ja på det sjätte smäller det... till slut.