Bara att se trailern är jobbigt. Jag har ont i magen redan innan jag börjar se "Bully" - en dokumentär om mobbning som gick på SVT i dagarna. Det är en av de största fasor som finns när man är förälder. Att ens barn ska bli mobbat. För alla som har gått i skolan och som sett eller upplevt mobbning på nära håll vet hur det går till och att det är jäkligt läskigt.

Det är ett ingenmansland. Oron är av naturliga skäl störst inför skolstart. Jag tror att alla föräldrar gör en medveten eller omedveten riskanalys. Kommer mitt barn att bli mobbat?

Skiljer hen sig från mängden? Allt man kan göra är att hålla tummarna så hårt att de nästan blöder och skicka i väg sitt barn rakt in i lejonkulan. I "Bully" berättar Taylors pappa att han ganska tidig märkte att sonen var annorlunda. Han sa att han kände på sig att Tyler skulle bli mobbad och det blev han. Det blev värre på högstadiet. Till slut grät han inte ens längre. När jag ser smärtan i pappans ögon måste jag blunda. Det blir för jobbigt.

Taylor tog livet av sig när han var sjutton år.

På Stenkulaskolan hade vi en kille som blev mobbad hela tiden. Man visste var han var fast man varken såg eller hörde honom. Man såg klungan. En klunga av ungar som omslöt honom vart han än gick. Jag tror han hette Benny. Han var inte som alla andra. Han hade omoderna byxor. Omoderna och alldeles för korta. Han väntade på tidvattnet. Hans frisyr var hemmaklippt med en lite sned blond lugg. Ja det såg faktiskt ut som om han hade samma frisör som Emil i Lönneberga. Men det som var gulligt i Lönneberga var det inte på Stenkulaskolan. Han var blyg och osäker. Mobbarna kunde lukta sig till att han var ett lätt offer. Att han redan hade det jobbigt hemma.

Om någon lärare gick förbi så sa de åt klungan att sluta samtidigt som de skyndade vidare mot lärarrummet. Själv gick jag emellan ett par gånger när jag inte stod ut med att se hur de förnedrade honom. Han gick längst in mot väggen som om han sökte stöd mot den, men klungan pressade honom framåt. Han tittade mest ner och skrattade lite nervöst men blicken var rädd.

Herregud vad han måste ha räknat sekunderna till det ringde in.Varför gick jag inte emellan varje gång? Varför gjorde ingen annan det? Jag tänker på honom i bland och undrar hur han har det.

Jag tänker på de som var klungan. Vilka är de i dag?

Alla vuxna är emot mobbning. Visst är det så? Nä, det verkar faktiskt som att vissa inte är det. Vissa föräldrar verkar snarare tycka att om de andra barnen är så mesiga och inte kan stå upp för sig så är det deras problem. Attityden hos några av de vuxna i filmen gör mig så rasande och frustrerad att jag känner att jag vill slå dem. Hur måste då inte de föräldrar som har mobbade barn känna sig när de möts av en fullständig brist på förståelse.

Jag har själv fått höra ohyggliga historier om mobbning där föräldrarna till det mobbade barnet konsekvent möts av ett förnekande från mobbarens föräldrar. Inte sällan aggressivitet - "Nä, så skulle han aldrig göra. Ditt barn måste hitta på!" Vilket barn hittar på att det mobbas?

Vad krävs det inte av ett barn föra att orka berätta? Om någon kommer till dig och säger att ditt barn är en mobbare så måste du ta det på allvar - hur skämmigt det än må vara.

Visst det kan tolkas som att du inte lyckats uppfostra ditt barn. Att du har en aggressiv och taskig unge. So what? Det är nu det viktiga börjar. Visa att du bryr dig. Inte bara om ditt eget barn utan om alla barn. Att du är en bra förälder och människa. För om du inte lyssnar och tar det på allvar så betyder det bara en sak. Du är en i klungan.