Ibland blir idrott på gränsen till outhärdlig. Som tennisfinalen mellan Djokovic och Nadal i Australien. Timme ut och timme in bekämpade de varandra och ibland var de så trötta att benen vek sig. Men de fortsatte och fortsatte och man satt där framför tv:n och tänkte att sluta nu innan en av er dör av utmattning. Säg att ni nöjer er med oavgjort och dela på prispengarna.
Men det är det som utgör den yttersta skillnaden mellan toppidrottare och vi vanliga dödliga - de viker inte ned sig. Jag viker ner mig direkt. Vid minsta motstånd ger jag upp och hittar på något mindre ansträngande.
Där har ni hela förklaringen till att jag aldrig vunnit någon stor tennisturnering.
Gårdagens batalj var emellertid inte den värsta världen skådat när det handlar om idrott som riskerar gå över gränsen. Det påstås att cyklisterna i de mest krävande tävlingarna, typ Girot och Touren tar ut sig så att deras värden motsvarar avlidnas. De är med andra ord döda när de går i mål efter ännu en bergsetapp.
Den värsta enskilda tillställningen torde ända vara "The thrilla in Manila" år 1975 när Muhammad Ali och Smoking Joe Frazier möttes om VM-titeln i professionell tungviktsboxning i den filippinska huvudstaden. Under fjorton obönhörliga ronder pucklade de på varandra innan Fraziers tränare Eddie Futch förbjöd sin man att gå ut till den sista ronden.
Frazier var vid det laget nästan blind och så illa tilltygad och misshandlad att en normal människa för länge sedan dragit sitt sista andetag. Vinnaren, Muhammad Ali, svimmade i ringen så fort han insåg att han vunnit matchen. Han hade då, i rond efter rond, utstått slag som Frazier sa "borde ha kunnat rasera väggar".
Som sagt, det är den okuvliga viljan som särskiljer de yppersta av idrottsmän- och kvinnor. Frågan är om priset kan vara för högt. Muhammad Ali lider svårt av sviterna efter sin enastående karriär. Undrar om han ångrar sig. Förmodligen inte.
I Malmö fortsätter det besinningslösa skjutandet och Ilmar Reepalu är vansinnig på justitieminister Beatrice Ask som velar vidare och vägrar komma till skott (obs ordvits) när det gäller att skärpa lagstiftningen gällande brott mot vapenlagen.
På regeringskansliets webbplats skriver justitieminister Ask stolt:
"Sverige ska vara ett tryggt land för alla oavsett vem man är eller var man bor. Brottsbekämpningen ska ske ur ett medborgarperspektiv... Människor ska känna att rättsväsendet finns till för dem, att lagar är rimliga och relevanta och att rättsväsendet fungerar effektivt och rättssäkert."
Nå, det där är bara ord. Alla kan rapa ur sig politiskt korrekta målsättningar som inte har det minsta värde förrän orden blir till handling. När nu justitieministern åser hur Malmö förfaller till laglöshet med mord eller mordförsök på öppen gata så gott som dagligen och hon ingenting gör åt det, då blir fraser som "Sverige ska vara ett tryggt land för alla oavsett vem man är eller var man bor" inte bara tomma utan direkt hånfulla.
Det är obegripligt att justitieministern vägrar skärpa vapenlagen och ge tullen utökade resurser för att stävja insmugglingen. I stället föreslår hon en utredning.
Hallå! Vi har en verklighet här i Malmö. Vad tycker Beatrice Ask vi oroliga och arga medborgare ska göra medan vi väntar på en utredning?
Beväpna oss?
